Vårskrik

Varje år när våren kommer får Tom något konstigt i blicken. Han står oftare vid fönstret och blickar ut. Tyst. Fundersamt. Ibland öppnar han fönstret. Tar några djupa andetag innan han stänger det igen. Efter ett par dagar tar han hissen ner till källaren. Rotar fram sin röda mountainbike och börjar tvätta den med en sådan omsorg att jag blir akut svartsjuk och måste fråga vad han gör. "Putsar, ser du väl", får jag till svar. Sedan tar han på sig hjälmen och ryggsäcken som han packat i förväg. Då vet jag. Nu är det dags. Som en slags knivsödersk Ronja Rövardotter måste Tom ge sig av. Han vet inte vart eller hur länge han blir borta. Allt han vet är att naturen kallar. Det är dags. Och så står jag där igen, vid vår port på Heleneborgsgatan 48 och vinkar adjö med näsduken i handen och en ensam tår som långsamt letar sig nedför min högra kind.

"Vi ses på Dello Sport", skriker jag innan Tom försvinner runt hörnet. "Vi ses på Dello Sport, älskling!"