Thursday, November 11, 2010

Dug som du är

Foto: Flickr user markusram under CC license.

Slår ihjäl tiden genom att dumglo på svtplay.se. Modern som jag är kan jag inte komma på så mycket annat att göra. Läsa? Nej, får ingen ro. Måla? Kan inte. Promenera? Foglossning. Ät? Redan för tjock.

Som av en slump ramlade jag igår över tre program som handlar om ungefär samma sak. Fast på lite olika sätt. Kvinnor. Kvinnorollen. Vad vi som kvinnor gör mot oss själva och tvingas stå ut med för att - som det så vackert heter - duga.

Det första är kulturmagasinet Kobra som nu senast handlade om den kvinnliga skokulturen (läs: högklackat) som på sätt och vis kan anses vara lika kvinnoförtryckande som burkakulturen. Måhända är högklacksförtrycket aningen mer subtilt (om inte annat för att det lätt kan förväxlas med makt och styrka). Åtminstone här i väst där högklackat är ett så gammalt och väletablerat fenomen att ingen längre reflekterar över vad det egentligen står för. Tänk vad vi kvinnor gör med våra stackars små fötter. Och tänk så typiskt att det framför allt är kvinnor som har ont och skadar sig själva för att se vackra ut. Gwendolyn Huskens häftiga Medic Estethic-kollektion som presenteras kort i programmet känns talande på många sätt.

Det andra programmet är Annas eviga på temat "Varför duger vi inte som vi är?" Tre kvinnor - skådespelare Lo Kauppi, professor Karin Johannisson och länspolismästare Carin Götblad - diskuterar varför vi kvinnor genom alla tider försökt leva efter högst omöjliga skönhetsideal. Mycket intressant och tänkvärt. Särskilt befriande är det att höra Carin Götblad berätta att hon trots ständiga kommentarer gällande utseende och kroppsspråk från allmänheten känner sig trygg i sig själv och sin roll som länspolismästare och kvinna.

Sist men inte minst en hemsk, hemsk, hemsk men också hoppingivande dokumentär om den ideella organisationen Bobbi Bear som hjälper sexuellt utnyttjade barn i staden Durban i Sydafrika - Rough aunties. Se den vad du än gör. Se den trots att det gör fasligt ont i själen. Se den kanske särskilt om du tillhör den växande skara västerlänningar som varit på uppfriskande semester i Sydafrika, långt bort från slum och livets allvar. Se den för att förstå hur det kan bli när man inte haft förmånen att aktivt arbeta för och värna om kvinnor och barns utsatta position i samhället. Vi kan skatta oss lyckliga här i Sverige - även om problemet så klart även finns här.

Monday, November 1, 2010

Baby love, my baby love



Ja ni. det var himla länge sedan vi sågs sist. Flera, flera månader. Och mycket har hänt sedan dess. Framför allt har jag vuxit. Både på bredden och på tvären. Nu vill jag helst inte växa så mycket mer. Den 17 november är det sagt att lille Wim i magen ska titta ut. Knappt två veckor kvar. Känns oerhört surrealistiskt. Hur förbereder man sig egentligen för en så stor händelse? Jag som alltid försöker vara väl förberedd. Nu känner jag mig mest förvirrad.

Graviditeten har varit över förväntan. Fantastik, skulle jag nog våga säga. Jag har mått oförskämt bra; under långa perioder bättre än jag gör när jag inte är gravid. I vecka 38 kan jag fortfarande röra på mig relativt obehindrat och tränar på gym två gånger i veckan för att fortsätta må bra och känna mig stark. Träning är den bästa medicinen. Tänk att det ska vara så svårt att komma ihåg det ibland.

Nu återstår väntan. Jag jobbar veckan ut. Sedan hoppas jag att jag hinner vila litegrann. Fylla frysen med köttfärssås sådär som alla tydligen gör när de väntar tillökning. Och packa BB-väskan så klart.

Vill ni följa med oss på vår stundande förlossningsresa framöver kan ni göra det via vårt relativt nystartade och oförskämt bäbiscentrerade Twitter-konto. Jag kommer be Tom twittra under förlossningen (under förutsättning att det fortlöper normalt, så klart). Det är sådana vi är. Tekniknördar.

Monday, July 12, 2010

Förolämpningar


Minns ni att jag skrev om barnförbjudna ord för ett tag sedan? Om att jag fascineras av dem eftersom jag aldrig skulle våga använda dem själv? Well, hittade en alldeles fantastisk YouTube-video med de "100 bästa filmförolämpningarna" genom tiderna. Otroligt fantastiskt bra och välgjort. Och min favorit Malcolm Tucker är så klart med. Flera gånger. Skandal vore det väl annars.

Titta och njut.

21+4

Har just passerat halvvägs. Vecka 22. 18 kvar. Efter lång väntan har magen äntligen börjat växa. Fotot ovan är något av en lyckad optisk illusion. Riktigt så stor som magen ser ut att vara är den inte. Jag kan fortfarande dölja att jag är gravid om jag vill. Åtminstone om jag har kläder på.

Wim i magen (ja, nu kör vi med w) sparkar så det förslår. Till och med så det syns utanpå om man har tur. Han är cirka 20 cm lång och väger knappt ett halv kilo. Tre kilo till ska han hinna lägga på sig innan han behagar att titta ut någon gång i mitten av november. Makalöst.

Ja, så nu vet ni hur det ligger till och vad jag tänker på på dagarna. Det är dejligt.

Wednesday, June 23, 2010

Dansa min docka



Idag är det sommar. För att fira dansar jag och Vim till Armand van Heldens remix av Uffies ADD SUV [Spotify]. Han sprattlar som om han aldrig gjort annat.

Sunday, June 20, 2010

Rondellhund

Vid Vanadisplan har vi vår alldeles egna rondellhund. Smyckad särskilt för midsommar. Han har en storebror också men vad han är av för sort är det ingen som riktigt vet.

Tuesday, June 15, 2010

Barnförbjudet


Om det är något jag avskyr med mig själv så är det att jag är en mes. Och jag menar det. En konflikträdd, sorglig liten mespropp. Ingen är så bra som jag på att låtsas som att allt är som det ska medan känslorna rasar inombords. Skulle en kompis plötsligt anförtro för mig att han ibland fantiserar om att sova i spjällsäng iklädd vuxenblöjor eller att han häller diskmedel i chefens kaffe varje morgon för att långsamt ta död på honom skulle jag bara le stort och säga något lamt i stil med "Nämen va roligt! Det är kul med människor som tänker lite annorlunda. Utanför ramarna, så att säga."

Tom har försökt lära mig ett litet trick. Om man inte vågar säga: "Men va fan säger du? Är du helt sjuk i huvudet?!" kan man istället bara säga "Hur menar du nu?" Det blir lite mindre läskigt så eftersom frågan i sig ju inte är särskilt provocerande. En jättebra idé, tycker jag. Folk säger så otroligt ogenomtänkta, dumma saker ibland och borde ifrågasättas oftare. (Så även jag.) Problemet är bara att jag till och med är för feg för att fråga "Hur menar du nu?" Sorgligt men ack så sant.

Jag såg filmen "In the loop" häromdagen. En underbart bra film med smart dialog och fantastiska skådespelare. Men det jag tänker på mest är hur gärna jag skulle vilja vara lite mer som filmens huvudkaraktär, Malcolm Tucker (se video ovan om du tål svordomar). Det måste vara så skönt att få utlopp för sina känslor sådär påtagligt och direkt. Right in your face, liksom. Smackeliback. Om det vore så skulle jag slippa tvätta ansiktet i kallt vatten varje morgon när jag kommer till jobbet och är så fylld av undertryckt ilska över alla å-jag-ser-så-city-chic-ut-på-min-rostiga-fina-gamla-cykel-cyklister som förstör för mig och andra genom att cykla långsammare än jag kryper och bryta mot alla trafikregler som någonsin stiftats. Jag skulle helt enkelt bara kunna vända mig om vid närmsta rödljus, titta hobbycyklisten djupt i ögonen och säga: "Om du kör mot rött en gång till kommer jag stoppa så mycket bomull ner i din käft att den kommer ut igen som en Playboy-svans genom arslet."

Det vore så härligt, tänker jag nu.

Men det kommer aldrig att hända, tyvärr.

Nä, det blir nog inte ens ett "Hur menar du nu?"

Monday, June 14, 2010

Teckning

Allt jobb i världen känns plötsligt överkomligt och värdefullt.

Thursday, June 10, 2010

Scener ur ett äktenskap

Den första riktiga ultraljudsundersökningen närmar sig. Paulina tänker katastroftankar men försöker hålla humöret uppe. Lyckas sådär.

Paulina: "Tänk, vad som än händer, hur det än går med våra olika projekt, och hur vi än mår kan vi alltid se fram emot att vi ska bli föräldrar i november. Det är större än allt."

Tom: "Ja, du har rätt. Det är det."

Paulina: "Fast å andra sidan. Tänk om det i samband med ultraljudet visar sig att något gått fel. Då har vi plötsligt ingenting att se fram emot."

Tom: [Tyst. Funderar.]

Tom: "Jo, då har vi i alla fall min nybeställda iPad att se fram emot."

Wednesday, June 9, 2010

Ny blogg

Försöker för övrigt leva ut mina bloggdrömmar lite mer aktivt och har därför skapat en ny blogg: Älskade löpsedel. Tanken är att jag ska jämföra Aftonbladet och Expressens (många gånger gränslöst underhållande) löpsedlar. Varje dag.

Ta en titt och rösta på din favorit, vetja!

Sömn

Apropå iPhone-appar håller jag just nu på att testa Sleep Cycle, en smart väckarklocka som kartlägger användarens sömncykel för att väcka vid rätt tidpunkt (läs: ej mitt i en djupsömnsfas). Och det är enkelt. Vansinnigt enkelt. Man startar appen, ställer in den ungefärliga tid då man vill bli väckt och placerar sen iPhonen bredvid sig på madrassen med appen igång. Sleep Cycle använder iPhonens accelerometer för att känna av hur användaren rör sig. I perioder av djupsömn rör man mycket mindre på dig.

Grafen ovan visar min senaste natt. En typiskt gravidgraf skulle jag vilja påstå. Kisspaus vid 5 och så nästa strax efter 6. Har för mig att jag var uppe även vid 3-tiden och kissade trots att det står att jag var i drömläge då.

Ett problem som dock uppstod redan i natt är det faktum att jag har turen att inte sova ensam. Min fantastiska man sover nämligen bredvid, med följden att jag vaknade både av hans snarkningar och snoozande väckarklocka innan min egen hann ringa. Fail, kan man säga. Har nu tvingat honom att ladda ner samma app. Snooze är så 2009.

Vi får ser vad som händer.

Spännande, spännande.

Friday, June 4, 2010

Hans vänner

Min man har världens coolaste och roligaste vänner. Lite egna, kan man nog också säga. Och de tar hand om mig som vore jag deras egen lilla maskot. De vet att vägen till mitt hjärta går via teknik och utnyttjar det hänsynslöst. Jag rodnar nästan av uppmärksamheten ibland.

Just nu gäller det så klart graviditeten och allt vad den för med sig.

Inom loppet av bara några dagar får jag två mail - ett från Tommy och ett från Anders med tips på iPhone-appar som kan vara bra att ha om man är mitt uppe i detta med att "skaffa" barn. Ska så klart testa båda och återkomma med utvärdering.

Mest intressant i den fas jag nu befinner mig i är Contraction Master som både Anders och Tommy tycker att jag ska testa. En app som helt enkelt hjälper en att beräkna hur lång tid det är kvar till nästa värk.


Tommy bifogar dessutom följande tänkbara skräckscenario om vi mot förmodan skulle nöja oss med en vanlig klocka:
Pau: Aj, hur långt är det kvar?
Tom tittar på klockan och tänker. "Hmm, när var det den satte igång? 15:13? 15:16? Nej det var nog förra timmen.
Pau: HUR LÅNG TID!!
Tom: Äuhm, inte så länge till...
Hujedamej, det vill vi undvika så klart.

Anders tipsade mig dessutom om menstrackarapplikationen (ja, det är ett ord) iPeriod Ultimate.


Lite försent nu kanske, men för ungefär ett halvårsedan letade jag med ljus och lykta efter just en bra mensapplikation. iMensies var den bästa jag kunde hitta då. (Det supertöntiga namnet fick mig att gömma appen längst ner på sista sidan i telefonen och innerligt hoppas att ingen annan än jag skulle hitta den). Med iMensies kunde jag relativt enkelt räkna ut att jag (till min stora förvåning) hade en hela 50 dagar lång menscykel (sic!). Och ja, resten, är som man ju säger ibland, historia.

Tekniksajten Lilla Gumman har för övrigt testat och utvärderat ett antal gravidappar för iPhone. De gör mycket annat bra också för alla som tycker om och är nyfikna på teknik men kanske samtidigt tycker att det är lite läskigt.

Nåja. Hursomhaver. Tack, grabs. Det värmer att ni bryr er.

Tuesday, June 1, 2010

Välgörenhet är det bästa jag vet


Foto: Flickr user Paul Manniz, CC licensed.

Sedan en tid tillbaka har jag drivit en egen Kakbank, ett fenomen som jag kom i kontakt med via ett välgörenhetsnätverk som jag är med i. Vi är några stycken, oftast inte fler än 10, som träffas varannan månad och lånar ut pengar via mikrolånesajten Kiva. Matkooperativet La Esperanza Group från Paraguay fick låna 4850 USD i januari, varav vår kakbank bidrog med 75 USD. Fem månader senare har de redan betalat tillbaka 81% av lånet.

Jag diggar mikrolån. Väldigt mycket. Helt enkelt därför att mikrolån är en mer hållbar, långsiktig form av "välgörenhet" än traditionella donationer. Istället för att göra samhällen och enskilda individer i utvecklingsländer beroende av välgörenhet fungerar mikrolån snarare som "hjälp till självhjälp". De personer och grupper som lånar pengar via de mikrolånsbanker som är knutna till t ex Kiva får en chans att verka som entreprenörer och därmed påverka och utveckla sin egen ekonomi.

Sen finns det så klart sammanhang där mikrolån inte gör särskilt stor nytta. I samband med naturkatastrofer och andra mer akuta händelser, såsom i exempelvis Haiti, behövs så klart direkta donationer för att snabbt rädda liv och få samhället på fötter igen. Stöd till ideella organisationer som arbetar med att långsiktigt förbättra situationen för människor i fattigare länder är ett annat exempel. Utan frivilliga donationer skulle dessa organisationer överhuvudtaget inte finnas.

Ett exempel på en sådan organisation är Monica och Carl-Axel Ekmans insamlingsstiftelse som i över tjugo år har verkat för att flickor och kvinnor i staden Garissa i Kenya ska få ett bättre och mer värdigt liv. De fokuserar framför allt på utbildning och arbetar aktivt för att "utrota" kvinnlig omskärelse. Ett otroligt viktigt uppdrag som de till stora delar lyckats med.

Även Läkarmissionen och Womankind arbetar för att få bort kvinnlig könsstympning i Kenya. Via Läkarmissionens sajt Webaidshop kan man skänka pengar direkt till detta ändamål (Tack Underbara Clara för tipset!).

Oavsett form behövs det oftast väldigt lite för att göra skillnad. Det är fakta.

Så vad väntar du på? Testa, vetja!

Tuesday, May 25, 2010

Fula tankar

Ibland tänker jag tankar som jag skäms över. En sådan tanke är att Toms och min kärlek är så mycket finare än alla andras kärlek. Så är det ju inte, det vet jag på ett teoretiskt plan. Ändå kommer jag med jämna mellanrum på mig själv med att tänka att det är något alldeles särskilt med oss två. Att inga kan älska som vi.

Är jag inte hopplös, så säg?

Jag antar att det på något vis bottnar i att jag är så tacksam över att få leva tillsammans med Tom att jag inte vet vad jag ska göra av all tacksamhet. Jag är nämligen så dålig på att glädjas. Jag står handfallen när jag upptäcker att jag för en gång skull inte är bitter. Kritisk. Missnöjd. Ledsen. Deprimerad. Känslorna sprudlar och jag blir livrädd.

Det är inte meningen att jag ska ha det så här bra. Det är inte tänkt att en sådan som jag ska vara lycklig. Vad har jag gjort för att göra mig förtjänt av en man som älskar mig ju mer det finns att älska? En man som inte drar sig för att bjuda upp till en ömsint svängom på vardagsrumsgolvet då och då. En man som namngivit varenda del av min kropp och känner den bättre än jag. En man som utan att tveka går med på att somna ovanpå mig för att jag ska kunna somna trygg.

Efter fyra år av kärlek letar jag fortfarande efter den där haken. När ska Tom avslöja att allt bara är ett stort elakt skämt?

Där är kameran.

Now smile.

Wednesday, May 12, 2010

Säg hej till Vim

Ja, han heter så. Underverket som ligger i min mage, gör volter och vinkar samtidigt när han är på särdeles bra humör. 13 veckor gammal. 27 veckor to go.

Vi vet egentligen inte om det är en han eller hon eller något däremellan där inne men jag säger han för jag känner på mig att det är just det det är.

Politiskt inkorrekt, javisst. Men sådan är jag. Och visar det sig att jag gissat fel så kommer jag inte vara den som är den. Då blir det helt enkelt en hon istället. En liten Ava kanske.

Lilla kärleksbarn. Tänk så det kan gå.

Tuesday, May 11, 2010

Craft Punch


Jag vet inte vad som håller på att hända med mig. Kanske är det åldern. Närmar mig med stadiga steg de trettio. Ganska gammalt det.

Helt plötsligt har jag gått och blivit pysslig. Tänkte göra fina flaskor såsom på bilden här ovan. Köpt en Super Duper Giga Mega Craft Punch som är stor som en mindre bil. Designar, klipper och stansar för fulla muggar. Som en första klassens scrapbooker. Försöker hålla mig ifrån det mest smaklösa men balanserar hela tiden på gränsen till vad som kan anses vara okej.

Jag har ingen aning var detta kommer att sluta. Och det oroar mig något otroligt.

Tuesday, May 4, 2010

Stardoll

Jo, det är ju så att jag råkar ha fått ett nytt jobb. Är numera Head of Product StrategyStardoll - ett modeinriktat, virtuellt community för tjejer. Jag ska jobba med produktutveckling, enkelt uttryckt. Kan knappast tänka mig ett roligare jobb. Efter att ha ägnat dagarna åt att fundera på papperstidningens framtid känns det i ärlighetens namn oerhört befriande och fräscht att få prata om saker som huruvida ett glittrigt läppglans ser tillräckligt realistiskt ut. Dessutom älskar jag målgruppen: tjejer i åldrarna 7-17 år. Finns nog inte en mer heterogen, mångfacetterad, kräsen och rastlös konsumentgrupp. Ställer krav på att tjänsten vi levererar verkligen är välgjord, relevant och trovärdig.

Om du får för dig att testa Stardoll heter jag pauspling och ser ut ungefär så här:

Saturday, May 1, 2010

NYC the way we want it

Photo: Flickr user nate steiner, CC

A while back, I wrote a blog post about my favorite restaurants etcetera in San Francisco. In Swedish. The post turned out to be very useful and much appreciated by some of my friends and colleagues. So, I decided to write one about NYC as well. The difference: this time I've asked a couple of my American (mostly) friends who all have lived or are currently living in NYC. And not just any NYC friends but those whose advice I really trust. Thus, this is not your regular Swede-trying-to-be-cool-in-NYC-list. No, this is something else.

Olof (@olofster):

Best pork butt (delicious Asian meal): Momofuku Ssäm, East Village
Best bagels: B&H, East Village
Best brunch: Freemans, Lower East Side
Best place for second hand shopping: Beacon's Closet, Williamsburg or Tokio7, East Village
Best bar/pub/club: Death & Co, East Village
Best morning coffee: Abraco, East Village
Best place for (secretly) making out: Abraco Sugarland, Brooklyn
Best restaurant ever: Chiyono, East Village
Best hole-in-the-wall option (food): Abraco
Best museum/exhibition: The Met, eastern edge of Central Park
Best of all things in NYC: Abraco
Best outdoor: Fort Tilden and Breezy Point, far Rockaway, Queens

Roger:

Best pork butt: The pulled pork (a dish) at Fette Sau, Metropolitan Avenue, Williamsburg
Best dim sum (Chinese dumpling brunch): Ocean Jewel, Flushing, Queens
Best bagels: Murray's Bagels, 6th Avenue, Greenwich Village-ish
Best brunch: Dressler, Broadway, Williamsburg
Best place for swimming: Quogue Beach out on Long Island has nice, very clean water and a broad sand beach
Best bar/pub/club: Larry Lawrence, Grand Avenue, Williamsburg (just a bar)
Best morning coffee: Doughnut Plant, Grand, Lower East Side (not really a coffee place, but their donuts are what make it worthwhile going to) or Supercore, Bedford Ave, Williamsburg
Best restaurant ever: Ippudo, 4th Ave, East Village (My favorite Japanese ramen place in the US)
Best hole-in-the-wall option (food): Lovely Day, Elizabeth Street, Soho or Xi'An Famous Snack, Basement of Golden Shopping Mall, Flushing, Queens
Best museum/exhibition: the giant scale model of NYC at the Queens Museum, Flushing Meadows, Queens
Best of all things in NYC: A walk across the Brooklyn or Williamsburg bridge on a warm, sunny morning on the way to brunch. It makes you feel fortunate to live in New York!

Aaron (@azinman):

Best bagels: Murray's Bagels
Best morning coffee: Abraço, Grumpy, Joe the Art of Coffee. If you're in Williamsburg, check out Blue Bottle Coffee Co.
Best hole-in-the-wall option (food): Mamoun's Falafel or This Little Piggy Had Roast Beef, East Village
Best shopping: Opening Ceremony, SoHo
Best museum: The Met, MoMa

Some of my personal favorites:

Brunch: Egg, Williamsburg; 202, Chelsea and Roebling Tea Room, Williamsburg
Fort Greene restaurant: No. 7, Fort Greene
Bar: Nublu, East Village and Please Don't Tell (PDT), East Village
Japanese food: Kenka, East Village (Best described as a Japanese fast food joint on acid, but very good!)
Second hand shopping: Buffalo Exchange, Williamsburg and the stores along Orchard Street, e.g. Hairy Mary's.
Best walk: The High Line
Best park: Fort Tryon Park and the Cloisters, Upper Manhattan/Washington Heights
Indoor Market: Chelsea Market, Meatpacking

More to come...

[UPDATE]

I made a Google map based on this blog post.

[UPDATE 2]

Ganda (@ganda):

Best pork butt: I love the pork ribs at Al di La, Park Slope, Brooklyn; the pork belly buns at Momofuku, East Village, and any pork from Flying Pigs Farm at the Union Square Greenmarket
Best dim sum: Pacificana, Sunset Park, Brooklyn; Dim Sum Go Go, China Town
Best bagels: Columbia Bagels, uptown; Murray's Bagels, various locations; Tal Bagels, Midtown East; Russ & Daughters, Lower East Side
Best brunch: Prune, East Village
Best place for second hand shopping: INA consignment, various locations (This is more for high-end label consignment shopping.)
Best bar/pub/club: Angel's Share, East Village
Best morning coffee: Stumptown, Ace Hotel, Murray Hill
Best hole-in-the-wall option (food): Zabb, Elmhurst, Queens
Best museum/exhibition: The Met

[UPDATE 3]

Lily:

Best bagels: Straight up no joke classic new york bagel: H&H bagels.
Best brunch: No. 7, 7 Greene Ave, Brooklyn. Delicious food, great bloody maries, strong coffee, and pretty plants in the back.
Best place for swimming: Coney Island. Seriously. The water isn't nearly as grody as you'd think, and the people watching is unbeatable.
Best place for second hand shopping: Guvnors Vintage Thrift, 178 Fifth Avenue in Park Slope. Great selection, actually affordable.
Best place for (secretly) making out: The Cloisters or The Japanese Garden Room at the MET.
Best hole-in-the-wall option (food): Taste Good Malaysian Restaurant, 8218 45th Ave, Elmhurst. Curry Laksa - YUM!
Best museum/exhibition: The Frick (so pretty), The NY Transit Museum in Downtown Brooklyn (especially the part with the old trains), The Map Room in the New York Public Library
Best of all things in NYC: The tram to Roosevelt Island, Titan Greek Supermarket in Astoria (best olives i've ever eaten), the bar at the top of the Standard Hotel above the High Line (great views, great cocktails, the hostesses wear gold lamee and sun glasses, and the elevator has a strange seven circles of hell art installation that makes it feel like you are swimming in a kaleidescope designed by Hieronymus Bosch...but whatever you do, don't wear flip flops, they're a tad snobby...)

Gena (@genapeditto):

Best coffee (all day): Joe the Art of Coffee, West Village and Union Square
Best afternoon snack: Fresh shucked oysters from Murray's Sturgeon Shop (consumed in one of the nearby parks), Upper West Side
Best place for second hand shopping: Billy's Antique Shop, NoHo
Best restaurant ever: Motorino Pizza, East Village and Brooklyn
Best hole-in-the-wall option (food): Gray's Papaya, West Village
Best museum/exhibition: NY Transit Museum, Brooklyn Heights and anything Creative Time has going on
Best of all things in NYC: Big Gay Ice Cream Truck; the High Line, Meatpacking District; taking the ferry to and biking around Governors Island

David (@dam1975):

Best Dim Sum: My dad always likes Hop Lee Restaurant at 16 Mott Street, China Town
Best bagels: H&H bagels, which is sort of the standard; Murray's Bagels; Columbia Bagels is very good indeed, Columbia Uptown, 2836 Broadway (@110th St.).
Best brunch: I love Morandi, West Village. Very nice, and do sit outside if you can.
Best shopping: Uniqlo, SoHo
Best coffee: Joe the Art of Coffee, West Village and Union Square. Also, if you want the freshest, bestest brewed coffee, go to Cafe Grumpy, Chelsea. Grumpy uses a cool Clover single-serve brewing setup that you have to see to believe.
Best restaurant ever: Babbo, Greenwich Village. Reservations fill up as soon as they come available--one month in advance. If you call when they open, you shouldn't have a problem getting a table for next month. The pasta tasting menu is extremely good, and you should get the flight of wines to go with it (the pairings are sublime--the sum far exceeding the parts). The only catch is that the entire table has to get the pasta menu if you go that route. There's also a non-pasta tasting menu that isn't quite as good.
Best hole in the wall option (food): Cafe Mogador, a Moroccan place on St. Mark's Place, East Village
Best museum/exhibition: The holiest place in New York for me has always been the Temple of Dendur at the Met.

Bonus - Best sushi: Sushi Yasuda at 204 E. 43rd St, Midtown East. If you sit at the bar, Mr. Yasuda might serve you; you learn a lot about sushi. The menu varies by day; they go to the market daily, and they can tell you why the salmon from this particular river in Alaska is different from another river in Alaska. And it really is different.

Thursday, April 22, 2010

Vänskapsband

Är det inte lustigt hur vänskaper - något man tänker sig ska vara varaktiga och tidlösa - ofta ändå kommer och går? Hur något plötsligt förändras, ibland utan att man märker det, och relationen börjar ändra form. Den mattas av, rinner långsamt, långsamt ut i sanden för att till slut bli till intet. Och så förvåningen man känner efteråt. Hur kunde det bli så här? Vi som var så nära. Bästis och bundis, nästan. Innan man uppgivet konstaterar att det kanske trots allt var bäst så. Vi var ju ganska olika ändå.

Efter att ha bott utomlands i flera omgångar har jag blivit härdad när det gäller vänner. Jag har lärt mig att vänskaper kan vara lika intensiva och kortlivade som de mest passionerade romanser. Och lika ytliga och obetydliga som korta möten med främlingar på tåget. Det är här och nu som gäller. Efter ett tag: Hej då, det var trevligt så länge det varade. Kanske ses vi igen. Men troligtvis inte.

Det har blivit så, jag har valt att ha det så, för att det var enklast så. Men så har jag ju blivit ganska ensam också. Det flyktiga livets höga pris.

Jag önskar ibland, ja ganska ofta faktiskt, att jag vågade ge mig hän i mina vänskapsrelationer. Visa mig sårbar och släppa folk in på livet. Bråka lite, till och med. Allt för att få känna på hur det är att vara någons vän på riktigt.

Inga fasader.

Inga fler halvhjärtade "Du, vi borde ses någon gång".

Inga fler "När kan du ses? Jag har en ledig tid om sex veckor. Efter pingsthelgen där precis. Alternativt samma veckodag två veckor senare."

Jag tror jag är redo för det där andra nu. Det jag vet att andra har upplevt. Det mycket mindre ytliga. Mer bestående. Från och med nu ska jag välja mina vänner med omsorg och se till att de består. Livskriser, barn, villa, bil, jobbyten, plötsliga dödsfall, sjukdomar, mångmiljonvinster och utlandsflyttar till trots.

Ja, så ska det bli

Så måste det bli.

Monday, April 12, 2010

Inte som de

Tänker på hur flyktiga vissa identiteter är. Igår var jag en viss typ av person. Idag är jag delvis en annan.

Av olika anledningar har jag tagit en paus i löpningen. Tre veckor som känns som ett helt liv. Jag minns hur jag för inte särskilt länge sedan brukade titta på andra löpare och tänka: "Nejmen se där! En så'n som jag." Nu tittar jag, får aningen ont i hjärtat och blundar. Tänker: "Jag önskar jag vore som de."

Alla år av idog löpning är som bortblåsta. Jag är en annan nu. En som kommer med dåliga ursäkter. Ligger för mycket i soffan. Äter för mycket. Tänker att jag ska börja ett nytt liv på måndag. Nästa måndag. Nä, alltså, den efter påsk.

Ja, ni förstår.

Jag är förlorad.

Vårskrik

Varje år när våren kommer får Tom något konstigt i blicken. Han står oftare vid fönstret och blickar ut. Tyst. Fundersamt. Ibland öppnar han fönstret. Tar några djupa andetag innan han stänger det igen. Efter ett par dagar tar han hissen ner till källaren. Rotar fram sin röda mountainbike och börjar tvätta den med en sådan omsorg att jag blir akut svartsjuk och måste fråga vad han gör. "Putsar, ser du väl", får jag till svar. Sedan tar han på sig hjälmen och ryggsäcken som han packat i förväg. Då vet jag. Nu är det dags. Som en slags knivsödersk Ronja Rövardotter måste Tom ge sig av. Han vet inte vart eller hur länge han blir borta. Allt han vet är att naturen kallar. Det är dags. Och så står jag där igen, vid vår port på Heleneborgsgatan 48 och vinkar adjö med näsduken i handen och en ensam tår som långsamt letar sig nedför min högra kind.

"Vi ses på Dello Sport", skriker jag innan Tom försvinner runt hörnet. "Vi ses på Dello Sport, älskling!"

Thursday, March 18, 2010

En helg olik andra

Ni som följer denna blogg vet att jag för ett tag sedan uppmanade mina vänner att dominera mig. Birta (@birta) var den enda som nappade. I kommentarsfältet kan ni se hennes detaljerade men fantastiska schema för helgen som var. Och jag lydde. Inte till punkt och pricka men så gott jag kunde och hann med. Utan att överdriva kan jag säga att det var en helt fantastisk upplevelse. Birta och jag verkar ha väldigt lik smak. De flesta aktiviteterna hade jag länge tänk att jag vill testa.

Här nedanför hittar ni lite suddiga iPhone-bilder som får fungera som bevis.

Jag började helgen på biograf Victoria där jag såg dokumentärfilmen "50 years! Of love?" (som en del av Tempo dokumentärfilmsfestival). Filmarna Karin Slater och Steven Bartlo frågar sig inför sitt eget bröllop om det är möjligt att leva (lycklig) med en och samma person i 50 år? Precis min kopp te!

Därefter ett snabbt besök till 50-talsbutiken Sivletto som har ett mysigt litet café...

...där jag bröt min strikta GI-diet för denna lilla goding (helt klart värt det!).


På kvällen gick vi till den eritreianska restaurangen Jebena...

...där vi åt god mat med händerna och...


...dansade.

På söndagen gick jag och Linda en topprepskurs på Klätterverket i Sickla. En pärs för mig som är höjdrädd. Men det gick över förväntan - vi tog oss båda upp till toppen av barnväggen. Efter det fick det vara nog.

Bada isvak hanns tyvärr inte med. Det kommer förhoppningsvis nästa vecka då jag far till fjällen.

Tack Birta!

Växtvärk

Går igenom någon slags kris just nu. Har alltid sett självinsikt som en av mina främst styrkor men nu när jag sagt upp mig och letar nytt jobb har jag plötsligt tvingats att omvärdera mig själv och den jag trott att jag är. 30+ intervjuer och förutsättningslösa luncher med diverse byråanställda, entreprenörer och chefer till trots går jag imorgon ut i total och brutal arbetslöshet. Jag. Arbetslös. Oönskad. Värdelös. Så går tankarna av ganska naturliga skäl. Och som jag skäms. Jag skäms för att jag trodde att jag helt sonika kunde säga upp mig och enkelt få ett nytt jobb inom tre månader. Till en början kände jag mig nästan hög på tanken att jag varit så modig att jag tagit saken i egna händer och avslutat min anställning. Nu känner jag mig bara dumdristig. Dum som trodde att jag kunde gå emot normen - först hittar man ett nytt jobb, därefter avslutar man det nuvarande.

Nåja. Jag hade ett oerhört ärligt och givande samtal med en föredetta kollega idag. På ett plan gjorde det ont att höra sanningen och tvingas att omdefiniera bilden av mig själv, men samtidigt kom jag till insikt. Tidigare kunde jag inte alls förstå vad som var fel. Hur kan jag som har två högskoleutbildningar, har pluggat utomlands vid ett flertal tillfällen, kommer direkt från en inflytelserik tjänst inom ett stort och välkänt mediebolag och är duktig och omtyckt inte få ett jobb som jag vill ha? Nu förstår jag. Jag har levt i en bubbla. I en skyddad verksamhet utan hårda vinstkrav där jag fått förtroendet att driva min egna lilla verksamhet, har fått en fin titel och i mångt och mycket känt mig jämställd mina seniora kollegor. Efter 1 1/2 års anställning kommer jag sedan ut i den hårda världen. Söker jobb på diverse byråer och presenterar mig som "strateg", "projektledare" och "senior" medan mitt CV och tidigare arbetslivserfarenhet (har aldrig jobbat på byrå!) säger något helt annat. Plötsligt är det upp till bevis som gäller och där har jag inte mycket att komma med. Tyvärr. Byråer (och de flesta andra företag) behöver i de flesta fall inte fler "strateger", "tyckare" eller "tänkare". De letar efter folk med konkreta och mätbara prestationer i bagaget, som kan sälja och locka in nya kunder. Inte en flummig omvärldsanalytiker med akademisk bakgrund som spanar medietrender på dagarna. Ska jag in i nya branscher och verksamheter får jag vackert kliva ner från mina höga strategihästar och börja om från början. Inse att jag är nybörjare. Junior, som det också kallas. Det är den hårda sanningen som jag nu måste se i vitögat.

Fan va ont det gör att inse att jag hela tiden varit så fel ute.

Nu ska jag låta det smärta och värka ett litet tag till. Kanske tycka synd om mig själv litegrann. Äta choklad.

Sen tar jag nya tag.

Thursday, March 11, 2010

Twitterbebis

Jag vet med säkerhet att alla inte håller med men jag älskar det. Älskar vadå?, undrar ni. Twitterförlossningar, svarar jag. Min föredetta kollega Johanna och hennes prins Daniel fick till sin stora förvåning åka till BB redan i förrgår, en månad för tidigt, då vattnet gick i sann Hollywoodstil. Sedan dess har inte mycket hänt. Vattnet ville ut, men inte Herr Bäbis, kan man säga. Detta, och en del annat, har Johanna (@jossibaloo) och Daniel (@dannyboysthlm) twittrat om de senaste dygnen. De rapporterar plikttroget minsta framgång och motgång. Det är här och nu och vi får alla vara med om vi vill. Och det vill vi. Ja, åtminstone vill jag det. Mycket hellre än att sitta och undra och sedan få ett mass-SMS när allt väl är över. Att både Johanna och Daniel är underhållande som få gör inte saken värre. Johanna skriver:
Du är ju trots allt från Tornedalen, detta genetikens eldorado, påpekar @dannyboysthlm när jag tycker värkarna är lite tunna.
Mental note: gör inga fler barn. RT @dannyboysthlm: Mental note inför barn #2: Kom ihåg att ta med tandborste i väskan.
Så himla lite som behövs, fick två stressande telefonsamtal och fjuttvärkarna stannade direkt. Sensitiv typ, bebisen.
Ligger och glor på värktv igen. Denna gång utan värkar. Totally värdelöst. Nu inte ens fjuttvarianten.
Långtråkigt på Danderyd. Enda som får blodtrycket att höjas är en massa idioter som skäller på oss för att vi twittrar när vi borde UPPLEVA.
Jag menar, jag har legat blick stilla i en säng i snart 48h. Jag har UPPLEVT taket till vårt rum ganska länge nu.
Och Daniel skriver:
Status quo på BB. Bebisen totalt ointresserad av världen utanför. Lär växa upp till en bokmal som sitter i ett hörn och filosoferar.
Exakt ett dygn sedan vattnet gick. Knappt en millimeter närmare förlossning. Tur att vi har sköna sängar på avdelningen. #envisbebis
Vet ni att Johanna och Daniel och deras #twitterbebis lyckats twittrat sig hela vägen in i dagens City? Inte illa, va.


Foto: @jossibaloo

Säg, är det inte underbart? Ungefär som att vara där. Typ. Och så länge det inte finns något annat att göra än att vänta, och det inte är någon direkt fara på taket, så varför inte?

Jag skulle göra detsamma.

Alla gånger.

[UPPDATERING]

Lilla Tage har nu kommit till världen. Välkommen.

Saturday, March 6, 2010

Dominera mig

8:35. Har varit uppe i över en timme. Sagt "Hejdå. Jag älskar dig jättemycket. Skicka SMS när du mellanlandar." till Tom innan han tog sin resväska i hand, gick ut och stängde dörren. Det är hans tur att åka till San Francisco. Lycko han.

Jag har på sistone funderat mycket på hur jag kan göra livet mer spännande, för ibland tycker jag att jag har så fasligt tråkigt. Har redan hunnit shoppa online flera gånger. En scarf och en klänning och en skjorta. Men shopping är ett väldigt kortvarigt nöje. Och synnerligen ohållbart på alla sätt och vis. Inte minst ekonomiskt.

Men så igår kom jag på det. Lösningen. Jag kom att tänka på en vän, Lina, som sedan ett tag tillbaka jobbar på en dokumentär om en kvinna som skrivit kontrakt med en annan kvinna om evig lydnad. Jag måste erkänna att det är något med tanken på att lägga sitt liv i någon annans händer som lockar mig. Jag tänker att det är ungefär som att tro på Gud eller hänge sig till tärningar. Man slipper undra - undra vad man ska göra härnäst och framförallt: om man valde rätt. Det är bara att gilla läget och acceptera eftersom det är någon annan som bestämmer. Ja, det är som att vara barn på nytt.

Och så är det detta med vanor. Så lätt att gå i cirklar i livet. Att gå på i sina egna fotspår. Alltid gör samma saker. Samma val. Igenkänning smakar gott.

Just därför ska jag nu göra så här: en helg i månaden ska någon av mina vänner får bestämma vad jag ska göra just den helgen genom att välja:

  1. ett brunchställe/en middagsrestaurang
  2. ett museum/event
  3. en butik
  4. en träningsform
  5. något valfritt
Och så ska jag bara vara snäll och lyda. Jag är fasligt duktig på att vara snäll.

Hojta till om du vill vara först ut.

[UPPDATERING]

Har du en utmaning, skriv den i kommentarsfältet här nedan.

Tuesday, March 2, 2010

Chicken thighs

Det är särskilt när jag ser små glitterdrömmar som dessa blå shorts från H&M som jag sörjer att jag har kycklingben. Det hjälper inte att Tom säger att mina ben ser smarriga ut: "Man vill liksom strö lite allkrydda på dem och äta upp dem". Jag avskyr dem ändå.

Suck.

Sunday, February 28, 2010

Ett skepp kommer lastat...

... med en disktrasa av den kungliga sorten.

Det bästa med barndomsvänner är att de vet precis vem man är och vad man vill ha. Älskade C gav mig häromdagen denna fantastiska disktrasa som nu förgyller vårt kök. Å, lycka!

Den 19/6 vet ni var ni hittar mig: på en tältstol på Norrbro med fett hår och krum rygg eftersom jag sovit utomhus sedan nationaldagen.

Vad gör man inte för att få den bästa platsen?

Blommor och bin

Jag minns resan till Grekland. Det var A, G och jag. Unga, obekymrade. Jag minns också hur vi blev uppvaktade av grekiska gudar i tajta Speedos. De tog med oss ut i sin båt och körde tvärs emot vågorna för att våra bröst skulle skumpa. Vi fnittrade och kände oss smickrande trots att bara G hade bröst som kunde skumpa. Saltstänk och blått vatten. Vi stannade till vid en ö. Vadade i land och blev liggande där. Fnittrade lite till när en av gudarna i Speedos påstod sig kunna se in i framtiden. Han pekade på A, sa: "Du kommer att få massor med barn. Säkert tio. Och du kommer att vara lyckligt gift." Sen tilldelade han G tre barn. Tre barn och oändlig kärlek. Kvar var jag. Guden i speedos tog en konstpaus. Tillräckligt lång för att jag skulle hinna bli orolig. Någon skrattade nervöst. "Du", sa han till slut. "Du kommer inte att få några barn. Men det gör ingenting för du kommer att vara lycklig ändå." Jag log. Sen dog jag.

*****

Sju år senare sitter jag hemma hos svärfar och samtalar om livet. "Vet du vad?", säger jag. "Jag tror att jag kommer att få leva utan egna barn." Svärfar skakar på huvudet. "Pytsan! Inte en chans." Han fortsätter skaka på huvudet. Förbereder en cigarett. Jag minns inte vilken i ordningen. "Hur kan du veta det?", frågar jag. "Jag bara vet det. Inte sådana som du", får jag till svar. Där tar samtalet slut. Istället för att fråga väljer jag den enkla vägen. Jag väljer att tro att han har rätt, svärfar. Att han vet vad han pratar om. För "inte sådana som du" är precis det svar jag vill ha. Sådana som jag kan omöjligt bli barnlösa, det vet alla.

Barnkära, omhändertagande, bredhöftade, storrumpade, matlagande kvinnor som jag kan alltid få barn.

Det är det jag säger till mig själv varje gång. Ja, det är så det fungerar här i världen.

Tuesday, February 23, 2010

You can't deny the segregation

För det mesta är jag personlig när jag skriver. Jag hänger ut mina innersta tankar på en tvättlina för allmän beskådan och förvånas varje gång över att jag inte bryr mig. Att det faktiskt är så jag vill ha det. I mina mest självgoda stunder kan jag till och med komma på med själv med att tänka att mina tankar är för egendomliga, och i vissa fall för vackra, för att hållas tyst om. På något sätt.

Vid sidan av det egendomliga tänker jag ibland på viktiga saker. På sådant som berör andra än mig. Segregation är just en sådan sak. Utanförskap. Jag tänker mycket på det för att det är så förbannat orättvist och olyckligt. Men också för att jag blir provocerad av att ingen gör något åt det. Ja, i ärlighetens namn gör jag själv inget åt det heller. Annat än att trotsa statistiken. Kvinna. Uppväxt bland radonhusen i förorten Jordbro. Barn till två invandrare med mörkt hår. Konstigt efternamn. Jag har haft oddsen emot mig och borde enligt samhällsordningens alla regler inte vara där jag är idag med lägenhet i innerstaden, två högskoleutbildningar och ett bra jobb. Men det är jag. Mycket tack vare att mina föräldrar alltid värnat om att vi barn ska veta att det finns en värld bortom radonhusen. Där finns landet Möjligheter, staden Utbildning och busshållplatsen Du-Kan-Bli-Vad-Du-Vill. Och dit ville jag. Jag visste att jag ville mer. Men jag är ett undantag. Undantaget som bekräftar regeln. Det finns så många som inte ens får chansen. Som inte vet att de har chansen. Som inte har haft förmånen att få höra sagan om landet Möjligheter. Utan fastnar. Blir radonfångar. Betonginvånare. En masse.

Jag vill inte ha det så. Jag vill att vi gör något åt det. Därför har jag bestämt mig för att det parti som blir först med att ta segregationen på allvar, prioriterar det i sin dagordning och kommer med en medmänsklig och hållbar lösning på problemet får min röst.

Så enkelt är det.

Skrämselhicka

Får ett SMS från älskade lillebror i förorten. Den yngsta, lite bortskämda.

"Hej Pau! Jag älskar dig :)"

Som vanligt är katastrofhjärnan (den som sitter snett till höger om lillhjärnan, ni vet) allra snabbast. Jag tänker: Något är fel. Svarar snabbt: "Va? Så brukar du inte skriva. Vadan detta?"

Får jag inget svar så vet jag. Då har han av outgrundlig anledning bestämt sig för att livet inte längre är värt att leva. Samtidigt tänker jag: Men en smiley? Skriver man verkligen så när man är ledsen? Nä, då kanske det finns hopp trots allt?

Sen minns jag. 14 februari. All hjärtans dag. Den dag kalendern säger åt oss att vi ska älska varandra. Dumma jag som inte fattar. Dumma jag som försöker älska varje dag.

Det kommer ett svar: "Haha. Erkänn att du trodde det var ett avsked för att jag skulle ta mitt liv."

Jag skäms. Ja, jag skäms för att jag är så lätt att läsa. För att min bror som trots allt inte känner mig så väl kan se rakt igenom mig. Att jag är så simpel att man alltid kan utgå ifrån att jag befarar det värsta.

Sunday, February 21, 2010

Miriam

Hittade mer beröm som jag missat. Miriam skriver en liten söt mening om min blogg och gör mig glad och eftersom det är ömsesidigt vill jag härmed tillägna henne ett helt inlägg.

Det var allt jag hade att säga för denna gång.

Friday, February 19, 2010

Jag har mött min överman

Kanske låter lite förmätet. Som om jag tror mig vara någon särskild. "Jag har mött min överman". Men det stämmer. Det har jag. Hon heter Katja Janford, är söt som en docka, men verkar framför allt vara väldigt smart, kreativ, produktiv, cool och uppdaterad. Men det jag sitter och tänker allra mest på just nu är att hon skriver så himmelens fint. Det säger alla och det säger jag. Katja skriver så som jag skulle vilja kunna skriva. Men inte riktigt kan.

Se bara: Om kärlek. Ännu mera kärlek. Och om Björn Ranelid.

Jag hyllar Katja genom att själv hålla tyst ett litet tag. Så att hennes fina stjärna kan lysa ännu klarare på blogghimlen.

Scener ur ett äktenskap

Paulina och Tom sitter och tittar på film. I den mörkblå kärlekssoffan. I vardagsrummet. På Heleneborgsgatan. Vid Hornstull. På Knivsöder.

Paulina: - Jag tycker så mycket om att du verkar tycka om att gosa. Med mig.
Tom: - Mmm. Det gör jag.
Paulina: - Varför tycker du så mycket om att gosa med mig?
Tom: [tystnad, tänker, tänker lite till]
Tom: Jag tycker om att du inte röker.
Tom: [konstpaus]
Tom: Jag tycker om att du inte luktar rök.

Wednesday, February 17, 2010

Å jag som var så lycklig

En liten stund, eller ganska lång stund faktiskt, var jag lycklig och fullständigt obitter. Jag bröt med Facebook, fokuserade istället på familj och vänner. Lade ner alla överambitiösa sidoprojekt som folk ändå inte ville komma på. Och jag mådde så bra. En liten stund. Sen kunde jag inte hålla mig. Slängde iväg en spontan inbjudan till söndagsvälgörenhetsbrunch till en hel massa bekanta och fick tre "ja, tack". Några "nej, tack". I de flesta fall [total tystnad]. Och så faller jag igen.

Ilska. Besvikelse. Frustration. Sorg. Allt på en och samma gång. "Fy-fan-vad-jag-är-trött-på-era-inrutade-jävla-svenneliv-och-dåliga-ursäkter". Ja, så tänker jag faktiskt. Det blir lätt så när man är snäll utanpå men arg och ledsen inuti. När man är konflikträdd som jag är för det mesta. Då blir det lätt ett tyst litet "ät bajs tråkmånsar" istället för ett "Du, nu har jag försökt att räcka ut min hand till dig genom att bjuda in dig till en massa roliga saker hemma hos oss. Det är en personlig inbjudan och jag hade blivit så glad om just du dykt upp. Därför blir jag enormt ledsen när du inte ens svarar."

Ibland vet jag inte vad jag ska göra av mig själv och mina känslor. För jag vet att det till syvende och sist handlar om mig. Som alltid. Det är jag som sätter förväntningarna. Det är jag som skapar besvikelserna.

Nu blir det en liten brunch på söndag ändå har jag bestämt. Fem små människor som äter scones och skänker pengar till entreprenörer i utvecklingsländer. Men sen får det vara nog. Sen ska jag gå tillbaka till det där som ändå fick mig att må så bra.

Och hålla mig till det.

Tuesday, February 16, 2010

July 20, 2005: Shame, shame, shame

I am completely out of shape when it comes to writing here. I am quite empty inside...and tired. I have so many things to worry about. Forms to fill in, fees to pay, appointments to book. It sure isn't easy to go to the United States of Love, and I assume that it isn't supposed to be easy. As usual I do everything in the wrong order; I postpone the most urgent tasks. Yesterday, when I wanted to book an appointment for the VISA interview at the American Embassy I found out that there are no available times until August 31! I am supposed to leave on August 30! Now, the thing is that a message on the American Embassy webpage says that the typical wait time for exchange students is 7 days! I called the Embassy and was told to send a fax and demand an appointment earlier in August. There are usually cancellations... I pray that this will work out some how.


Yesterday I had lunch with a guy called Magnus who carried out his Master of Science thesis at MIT last year. He lived in the place where I am going to stay...with the "Pikans". If you're curious, please visit their webpage: http://pika.mit.edu/. Quite interesting, isn't it? A student collective of about 30 persons. Phew!


Now, over to more seriuos things. I am currently thinking about feeling "shame". The reason why I want to talk about this is that I always feel ashamed and guilty about my feelings and thoughts. I have had quite a tough time at home in my apartment lately, because me and Daniel (my flat mate) don't manage to "get along". We are too much alike, I think; especially when it comes to our "bad" qualities. We both take everything (especially studies) faaaaaar to seriously and keep away when the pressure is difficult to handle. So, for some weeks now we have barely talked to each other. Additionally, we are both so bad at talking about our problems. We just try to ignore them. I must admit, that it is mostly my fault. I pull away and hang out with everyone apart from Daniel. I feel so bad about this...about thinking that I don't want to be in the same apartment as him because it gives me a stomach ache. We started talking via emails some days ago (sounds pretty silly, huh?) and he told me that he feels the same: He prefers not having me around, because the feeling of being in the same apartment without talking is absolutely unbearable. I don't blame him. Well, Daniel also told me that he felt bad about having these "bad" thoughts. I ended up telling him that he shouldn't feel bad. I understand him, and as I told you all before, feeling ashamed and trying to deny "bad" feeling usually only make them more destructive and unbearable. It is better to acknowledge these feelings, without judging. People often tell me that I judge myself to hard. I think they are right. So, now I try to be more kind to myself and accept the fact that I have "bad" qualities and do stupid things sometimes. It is isn't easy.


Well, well, anyway. Things seem to be better between me and Daniel now. I am really happy about the fact that we were actually able to talk about our issues and I feel relieved! I have worried so much about these things lately; about the fact that I seem to have problems when it comes to having a close relationship with somebody. I judge everyone else just as hard as I judge myself. I think there is a connection there, but I don't really see what it is and don't see an obvious solution to my issues. Tell me, if you do.


Enough for now!


Love ya more than you can imagine!

Thursday, February 11, 2010

Kurragömma

Kommer hem en kväll. Dörren är olåst. Ljuset på. Men ingen Tom. Katastrofhjärnan tänker: Nu har han tagit sitt pick och pack och lämnat mig. För gott. Sedan tar lekhjärnan över: Nej, han gömmer sig. Vi är barn på nytt och leker kurragömma. Någonstans i vår 65 kvm stora lägenhet ligger han och håller andan för att inte höras. Jag ropar: "Jag vet nog var du är". Letar. Men ingenstans. Då slår det mig. Vi är inte barn. Vi leker inte kurragömma. Vi är vuxna och det är en vanlig måndagkväll och vi har tvättid.

Min jämställda man är i tvättstugan och viker tvätt. Suck.

Men någonstans ligger tanken på lek kvar och ruvar. Jag bestämmer mig. Om Tom är i tvättstugan nu kommer han snart tillbaka upp. Jag kryper ihop bakom soffan. Håller andan. Väntar med spänning.

Succé. Hur mycket Tom än letar hittar han mig inte. Han ringer min telefon. Gömmer sig för att försöka locka fram mig. Vem orkar hålla ut längst? Sen får jag kramp i benet, tröttnar och tittar fram och han blir rädd. Säger: Åh, jag trodde att det var en inbrottstjuv. Och sen: Vi borde leka oftare.

Sen skrattar vi och kramas.

Jag inser där och då att jag har blivit alldeles för vuxen. Jag har glömt bort hur man gör när man har roligt. Och så lovar jag mig själv att från och med nu ska jag gömma mig åtminstone en gång i veckan.

Kanske oftare ändå.

Saturday, February 6, 2010

Du har väl blommor i ditt hår?

Ni kanske undrar varför jag varit så bövelens tyst på sistone? Tja, det har hänt en hel del kan man säga. För det första har jag sagt upp mig från mitt jobb. Jag gjorde det egentligen redan innan jul men har inte kunnat prata om det förrän nu. Jag slutar på Bonnier R&D den 19/3. Vill och kan egentligen inte säga mer än så just nu. Återkommer så småningom med mer information för er som är nyfikna. Om någon.

Trots uppsägningen fick jag följa med på årets kickoff i slutet av januari. Denna gång en storartad men intensiv resa till San Francisco. Ni vet, den dimmiga, kulliga hippiestaden vid USA:s västkust. Gud så jag älskar den. Vi var sex kollegor som åkte över för att joina vår chef Sara som för tillfället bor och jobbar där. Min kollega Björn har skrivit en bra sammanfattning av resan i vår gemensamma jobblogg. Men han glömde bort en viktig del - maten. Vi åt en hel del och mycket var gott. Allra bäst var the House. En liten, oansenlig "Asian fusion"-restaurang. Helt makalös. Bland det bästa jag någonsin ätit, faktiskt. I övrigt var det underbart att kunna springa utomhus i bara t-shirt. Fick mig att börja längta efter den svenska våren. Förstår inte riktigt varför jag envisas med att bo på kalla breddgrader.

Laxlunch på the House

Alcatraz

Exploratorium

Stanford

Mr Obama och jag på flygplatsen

Ska du till San Francisco rekommenderar jag ett besök till följande (utöver the House som är ett måste):

Restauranger:
-------------------------
Vietnamesisk/Asian fusion. Vackert vid vattnet. Man beställer i grupp. Har aldrig ätit så mycket i hela mitt liv.
Coolt koncept med små biografer i anslutning till restaurangen. Fancy.
Mexikanskt. Litet, hole-in-the-wall i det lite ruffa området Mission.
Gott, italienskt småplock och pizza på fin-fina och trendiga Chestnut St.
Gick själv inte hit men mina kollegor rekommenderar det. Modern amerikansk mat.
Goda skaldjursrätter i gemytlig miljö högt uppe i området Russian Hill.

Barer:
-------------------------
Litet och trångt men hjärtligt och stort utbud.
Mysigt och gott vin. Testade inte maten men menyn såg lovande ut. Belägen på coola Valencia St.

Desserter:
-------------------------
Jag hann tyvärr inte testa detta heller men min kompis Aaron refererar till det som "världens bästa bageri". Det räcker för mig. Tydligen ska Tartines bread pudding och croque monsieur vara särskilt fantastiska.

Ljuvlig färsk och frozen yoghurt som tillverkas lokalt på en gård i Palo Alto. Goda tillbehör därtill. Fin gata.

Well. Det var allt för denna gång. Over and out.

Friday, February 5, 2010

Akupunktera mera

Idag är första dagen på resten av mitt liv. Idag ska jag nämligen ta buss 1 - den blå - ut till Essingen för att betala en liten kinesisk kvinna 250 kronor för att hon ska stoppa små fina nålar i min kropp. Hon kommer att stoppa dem på noga utvalda platser. Därefter får jag ligga still i en timme. Kanske längre ändå. Därför är det viktigt att jag har ätit lunch innan. (Jag åt lite extra idag för att vara på den säkra sidan.)

En sju dagar lång intensivbehandling. Nålar varje dag.

Kanske hittar min kropp då tillbaka till sitt gamla, väl fungerande jag.

Ja, kanske blir jag till och med kvinna igen.

Om att läsa och bli läst

Ibland, väldigt sällan, händer det att någon utifrån läser min blogg. Alltså, någon som inte är en nära vän eller min mamma som tycker att jag hör av mig alldeles för sällan och försöker snoka reda på vad jag har för mig på dagarna. Niclas Strandh är en sådan. Såg först nu att han listat min blogg som "en helt klar ny del av min RSS-läsare". Ni anar inte hur glad jag blir. Tänker liksom att mina smått tragiska och ytterst självcentrerade tankar inte ska intressera någon. Annat än mamma då, förstås.

Niclas. Tack!

Det vara allt jag ville säga.

Sunday, January 10, 2010

Underhudsfett

Foto: Albert Bonniers Förlag (pressfoto)

Elin Ruuth är en ung tjej som precis givit ut sin första bok, en diktsamling med det vackra namnet "Fara vill". Jag upptäckte Elin för första gången för ett drygt halvår sedan när jag på jobbet fick tillgång till ett nerbantat, oredigerat provexemplar av boken. Jag lade genast märke till det fina omslaget och började bläddra. Gillade vad jag såg. Fastnade främst för följande dikt:
Männen jag träffat har inget hull på kroppen. Det sammanlagda underhudsfettet skulle nätt och jämnt fylla en liten, guldkantad kaffekopp. Men jag kunde smörja alla gnisslande dörrar med det, så vore det inte lika uppenbart; hur de kommer, hur de går.
Är det inte fantastiskt fint? "Hur de kommer, hur de går". Påminner väldigt mycket om min favorit, finska Eeva Kilpi.
Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du bara inte stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.
Kort, direkt och rak på sak men ändå vackert udda. Svindlande. Sådan är dikten när den är som bäst.


Saturday, January 9, 2010

Mamma

"Ska du inte sova hos mig en natt till?", frågar mamma med förhoppning i rösten. "Nej", svarar jag kort och direkt. Jag lyckas nästan överrumpla mig själv med min bestämdhet. "Jag har tvättid klockan 10." Dålig ursäkt. Jag känner där och då att min mun säger en sak medan kroppen vill något annat. Jag har nämligen fått lära mig hur det ska vara. Rätt ska vara rätt. Jag är vuxen nu. Gift. Har frigjort mig från mina föräldrar för länge sedan.

Trodde jag.

Men så är det inte. Det känner jag nu. Jag vill inte sitta ensam i lägenheten och spela vuxen. Jag är fasligt jävla rädd för ensamheten och den enda som förstår det är mamma för hon är minst lika rädd som jag. Ändå står jag på mig. Säger hejdå vid Slussen trots att kroppen skriker: "Åk med. Du vet vad du vill.". Jag tar tunnelbanan och kliver av vid Knivsöder. Sneglar på bussen som skulle kunna ta mig direkt tillbaka. Till mamma. För varje steg utvärderar jag. Borde jag? Nej. Istället tvingar jag mig själv in i mataffären. Köper två avokados och dinkelmjöl.

Ligger i sängen. Stirrar i taket. Tänker på mamma som sitter alldeles själv i sin lägenhet. Och på mig som är själv i min. Det är så här det ska vara tydligen. När man är vuxen, självständig och frigjord. Det kan vara ensamt emellanåt. För det mesta.

Men rätt ska trots allt vara rätt.


Tuesday, January 5, 2010

The Garden Collection

Foto: H&M (pressbild)

Okej. För första gången på väldigt länge släpper H&M en kollektion som jag vill sluka med hull och hår. Den 25 mars kommer The Garden Collection i vilken samtliga plagg är gjorda av helt återvunna eller ekologiska material.

Den röda klänningen ovan är jag kanske rentutav beredd att slåss för.

Ja, jag tror bestämt det.

Monday, January 4, 2010

Dagens citat

"Jag vaknade i natt och kände mig så förälskad i dig."

It's oh so quiet

Jag sitter och tänker på att vi i Sverige väljer att hålla tyst om så konstiga saker.

En sak som jag aldrig förstått mig på (läs: gör mig apförbannad) är traditionen att inte avslöja vilket parti man röstar på. Jag förstår att det på något vis har sitt ursprung i tanken om demokrati; att man som enskild individ ska kunna känna sig trygg oavsett politisk övertygelse. Men nu råkar leva i en av världens säkraste och starkaste demokratier. Ett liberalt och sekulariserat land. Jag tar nog inga större risker när jag öppet deklarerar att jag är en inbiten socialdemokrat. Eller vad tror ni? Nä, traditionen känns snarare väldigt typiskt svensk - på det där väldigt dåliga sättet. Jantelagen och konflikträdslans egna lilla kärleksbarn. Och jag blir så arg. För mig är politik något man brinner för. Är stolt över. Diskuterar sig fram till. Om och om igen.

En annan sak jag önskar folk vore mer öppna kring är detta med att planera barn. Göra barn. Skaffa barn. Det fullkomligt regnar ungar omkring mig (inte mina, tyvärr) men än har jag inte hört någon nämna att de har haft svårt att bli gravida. Ändå lär så många som vart sjätte par drabbas av ofrivillig barnlöshet. Hur går det ihop? Jag har full förståelse för att missfall och andra komplikationer gör folk särskilt försiktiga. Men trots det kan jag kan inte riktigt se på vilket sätt det skulle kunna skada mig och andra när jag berättar att vi väldigt, väldigt gärna skulle vilja ha barn men inte lyckas göra några? Tvärtom hoppas jag på så vis få andra att öppna upp sig. Kanske berätta att de minsann inte heller hade det så lätt. Sju försök och en herrans massa ägglossningstest krävdes det innan det blev något.

Kanske skulle jag känna mig lite mindre som ett freak då.

Kanske.

Saturday, January 2, 2010

Att göra slut med feminismen

Annika Marklund har visserligen en känd mamma men klarar sig alldeles utmärkt på egna ben. Häromdagen skrev Fredrik Virtanen på Twitter: "Annika Marklund, hon är bra på att skriva" och jag kan inte annat än att hålla med. I sin senaste krönika i Aftonbladet berör hon ett ämne som jag brinner mycket för och skrev om i min blogg för ett par år sedan: feminismens vara eller icke vara. Annika skriver dessutom hundra gånger bättre än jag. Spot on, faktiskt. Så att man förstår. Se bara:
En efter en gjorde de tidigare så ivriga feministerna avbön. De trodde inte längre på ”-ismer”, hette det. Jag är en av dem som blev kvar. Mina åsikter har inte förändrats, inte heller feminismens betydelse. Den strävar fortfarande efter ett samhälle där kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Vi är inte där än. För mig var det aldrig en trend, en debatt som kom och försvann. För mig är det en vardag. En nödvändighet. Det är här jag känner mig villrådig. Ska feminismen återerövras som ord, som begrepp? I så fall hur? Vad skulle annars alternativet vara?
Jag blir lika ledsen varje gång kvinnor (för det är trots allt oftast det) undviker den egentliga, underliggande problematiken genom att fokusera på och, i många fall, förkasta begreppet - "feminism". Skit samma vad vi kallar det, säger jag. Feminism. Jämlikhetssträvan. Demokrati. [Ingenting]. Det är inte det som är problemet. Problemet är, precis som Annika skriver, att vi ännu inte lever i ett samhälle där män och kvinnor har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter, och på många områden sker ingen förbättring. Män får fortfarande mer betalt än kvinnor för samma arbete och de svenska kvinnorna lyser med sin frånvaro i styrelser. Dessutom är "typiskt" kvinnliga yrken fortfarande lågstatusyrken. Vi har en lång väg att gå och jag vet ärligt talat inte hur det kommer att gå. Jag märker att kvinnorna i min egen generation snabbt vant sig vid den relativt bra ställning de har i det svenska samhället och blundar för (om de någonsin haft vetskap om) hur det var en gång i tiden.

Jag minns att det för några år sedan anordnades en tillställning där människor med normal syn fick gå med ögonbindel för att få inblick i hur det är att vara blind. Kan vi inte införa en liknande tillställning - kanske rent utav en hel dag - i vilken vi går tillbaka 100 år i jämställdhetens historia så att moderna kvinnor för en stund får känna på hur det var att vara kvinna på den tiden?

Sambeskattning. Avsaknad av rösträtt. Hemmafru. Korsett. Familjelönsprincipen.

Vackra ord.