Wednesday, March 4, 2009

Ibland skriver jag ledsna små berättelser

Så står vi plötsligt där igen, som vi gjort så många gånger förut. Då och då, när vi tror att vi vill få slut på allt. Han, för att han inte orkar leva med sig själv. Jag, för att jag inte kan tänka mig att leva utan honom. Vi tittar ut över kanten. 50 meter minst. Mörkt vatten. Slutet. Början.

- Ska vi hoppa? frågar han plötsligt.
- Ja. Vi borde väl det? svarar jag men menar inte vad jag säger.

Inte ett dugg. Jag vill hem. Sitta i soffan med en varm filt över benen. Jag vill titta på TV. Sådär som andra gör. Vad gör vi här? Vad håller vi på med?

- För det är väl därför vi är här? frågar han och tittar på mig med bestämd blick.
- Jo, det är väl det.

Henrik håller kvar blicken. Den intensiva, genomträngande. Han ser som vanligt igenom mig. Ser att jag tvekar. Förbarmar sig över mig och ger mig en utväg. En sista chans.

- Ska vi singla slant? föreslår han.
- Ja. Jo, det vore nog bra. Så att vi kan vara säkra på att det liksom verkligen är meningen. Att vi ska göra det, menar jag.
- Mm.

Henrik tittar på mig igen. Rotar i fickan. Tar upp en smutsig enkrona och håller fram den mot mig.

- Om det blir krona så hoppar vi. Annars gör vi det inte. OK?
- OK.

Det pirrar till i magen. En svindlande känsla av skräckblandad förtjusning. Makt. Vi har tagit makten över våra egna liv. Våra icke-liv. Livet såsom det är duger inte. Därför har vi fått nog. Därför tar vi nu avsked. För alltid. Det är vi som bestämmer. Ingen annan.
Sen tar skräcken över igen. Jag vill nog inte trots allt. Livet kan vara precis så jävligt det vill. Jag vill ändå stanna. Här.

Utan förvarning kastar Henrik upp myntet i luften. Den snurrar runt några varv och landar sedan med en stum duns i Henriks svettiga handflata. Han knyter näven innan jag hinner se efter. Han tittar på mig för att se hur jag reagerar.

- Redo?

Jag tvekar en stund.

- Ja.
- Säkert? frågar Henrik men vet att jag ljuger.
- Ja.
- OK, då kör vi.

Henrik öppnar sakta näven. Sträcker fram handen så att jag kan se. Jag tittar. Klave. Klave som i liv. Vi får leva. När insikten sjunkit in väller ilskan fram.

- Din jävel! skriker jag och slår med mina två nävar mot hans kropp. Hårt.

- Henrik, vi kunde ha dött! Fatta’ru inte?! Du är så jävla sjuk! Jag vill inte dö. Vill inte. Fatta’ru det? Jag vill inte!

Jag slår ett sista hårt slag. Ser inte vart slaget träffar. Sen börjar jag gråta. Hejdlöst. Henrik smyger sig intill mig. Lägger armarna om mig och vaggar mig långsamt fram och tillbaka.

- Förlåt, Hedda. Jag skojade bara. Jag menade det inte. Jag vill inte heller dö. Inte nu.

Sen står vi där ett tag. Hur länge vet jag inte. Jag väljer att tro honom. Han menade det inte. Det var bara på skoj. Inte på riktigt.

Ändå vet jag att vi ska snart kommer stå där igen.

1 comment:

Christine said...

Paulina, den berättelsen var sorglig... Du skriver väldigt bra, P. Man fastnar direkt i historien. Även om jag vet att du redan är medförfattare till en bok (har precis läst ditt inlägg), aldrig funderat på att skriva en roman? (fast jag vet att det är ett stort projekt man inte vispar ihop på en eftermiddag...) Jag tror du skulle va himla bra på det också.