Wednesday, December 9, 2009

Om ni undrar så är den 9 december min alldeles egna dag

Hångelvisa

Jag tänker på den gröna dräkten,
och minns hur gärna jag ville vara något men inte förstod.
Jag minns hur ni satt och hånglade medan jag tittade på.
Låtsades som ingenting.
Ni sa: du borde också prova.
Men jag ville bara leka.
I min gröna dräkt.
Som om ingenting förändrats.

Stackars barn.
Stackars, fula bortkomna barn som ingenting begrep.
Som jag tycker synd om dig nu, så här i efterhand.
Jag tycker synd om dig för att du så gärna ville förbli ett barn att brösten stannade i växten.
Antog helt fel form och fick göras om på sjukhus.
Så att de ser ut som bröst ska.

Jag tycker synd om dig för att det tog så lång tid för dig att förstå hur man ska vara.

Så lång tid tog det att du fortfarande ingenting förstått.

Monday, November 30, 2009

Life aquatic



I helgen var det fest. Födelsedagsfest kan man säga för Tom fyllde nyligen år och på Anna-dagen är det min tur. Vi har gjort det till en tradition att ha maskeradfester. Kanske lite fånigt men ändå kul om man anstränger sig lite. Förra året hade vi cirkustema, medan årets tema var Life Aquatic. Allt vid eller under havet var tillåtet, helt enkelt. Själv var jag någon slags fisk/sjöjungfru vilket man kanske inte ser i det aningen pretentiösa fotot ovan. Inspirerad av denna och denna Youtube-video sminkade jag turkosa fiskfjäll i ansiktet och klistrade fast paljetter i pannan. Det tog tid men var helt klart värt det. Den skimrande klänningen hittade jag på underbara Beyond Retro. Tom var blåmussla men såg mer ut som någon slags superhjältediscosköldpadda. Ja, ni ser ju själva. Vi ser nog mest ut som två karaktärer i ett urflippat SVT-barnprogram, när jag tänker efter.

Gästerna var utklädda till allt möjligt härligt: bryggseglare, blåstång, hamnhora, anemon, sjörövare, Steve Zissou, sjökapten, matros, haj, kräfta (faktiskt två!)och snorklare för att nämna några. Helt fantastiska kreationer.

Tack älskade vänner. Tråkigare kan man ha en fredagkväll i november.


Tuesday, November 24, 2009

Martina och Pamela

När jag en gång för länge sedan bodde i Jordbro fanns där en kort stund ett par som väckte min uppmärksamhet lite särskilt. Ett kärlekspar som stack ut i den jämngrå white-trash-massan på pendeltågsstationen. Två kvinnor tänkte jag. Eller var det det? Så svårplacerade. Den ena med kort mörk page. Yviga ögonbryn. Basker. Som tagen direkt från ett författarcafé i Montmartre. Den andra blond. Som vilken pojkspoling som helst. Så olika. Undrar var de hittat varandra. En dag var de försvunna. Eller var det jag som försvann? Jag minns inte.

Så av en slump hörde jag höromveckan talas om P4-dokumentären "Familjen Abramsson kommer ut". Hörde Pamela tala om sin första kärlek Martina. Om vackra, melankoliska möten på Borås tågstation. Och så slog det mig. Måste vara den Martina. Martina Lowden som skrivit Allt och blivit allas nya älskling. Hon som till och med fick sommarprata en sommar och gjorde det alldeles gallant. Det måste vara den Martina. Ingen annan. Och så föll allt på plats.

Det var Martina och Pamela jag såg där på Jordbro station. Det är därför jag tycker att Martina ser så bekant ut.

Nu vet jag var de tog vägen och hur kärleken en dag tog slut trots att det älskade varandra så mycket just då. I Jordbro. Nu vet jag att den brustna kärleken brutalt drev Martina till vansinne. En liten stund i alla fall. Så som kärlek kan göra ibland.

Att veta ger mig ro i kroppen.

Otacksam

Sitter här och undrar hur jag kunnat bli en så fruktansvärt otacksam person. Varför är jag aldrig riktigt glad? Aldrig riktigt nöjd?

Som jag skäms där jag sitter och gråter vid bordet på morgonen trots att min fin-fina man jagat mjölk till gröten i varenda affär vid Hornstull. För min skull. Trots att han säger att han älskar mig och att vi har det så bra. Och det har vi ju. Bättre än bäst. Ändå vill jag ha det bättre.

Det kan alltid bli bättre. Man kan alltid ha mer.

Det tar aldrig slut.

Och jag är så rädd för att jag ska kväva allt jag älskar till döds i jakten efter den ultimata lyckan. Livrädd. Jag måste lära mig att sluta skrämma bort folk med min evinnerliga bitterhet. Jag måste vara varsam. Öm.

Som en vals.

Men jag är mer som en destruktiv tango. Tapp, tapp, tapp. Tapp, tapp. Hårda steg på golvet. Oresonliga och skoningslösa.

Tapp. Tapp, tapp.


Wednesday, November 18, 2009

Apropå allt det gamla

Nostalgi, ack kära nostalgi. När jag läser igenom gamla blogginlägg hittar jag ett från den 31 mars 2006. Skrivet i samband med att jag träffade Tom. Känns extra häftigt att läsa inlägget med facit i hand.
Nu sitter jag här och får ingenting gjort. Och är det inte lite ditt fel ändå? Jag är liksom paralyserad. Slängs mellan två sanningar. Den där jag tar upp tråden. Skriver till dig att "Du. Jag gör väldigt gärna om det igen, för jag hade så kul. Och det blev ju så annorlunda mot vad jag hade tänkt mig från början." Och så finns den sanning där jag bara låter allt rinna ut i sanden, för jag åker snart och kärleken, om det någonsin uppstår en sådan, tar ändå alltid slut. Den blir till vatten. Vilken av dessa sanningar är mest sann? Eller är de båda kanske lögner?

Jag blir så arg, för det var inte meningen att det skulle bli så här. Och jag blir så arg, för att jag alltid hittar på sådana här saker. Verkligheter som bara existerar i mig. Verkligheter som jag förstorar; tills de en dag brister. Och så förändras allt. Utan att någon annan märker något. Bara jag.

Och så du förstås.

February 13, 2007: Varför kommer ensamhet in klump?

Då och då händer det att jag känner mig ensammast i världen. Jag sätter på mobilen - inga meddelanden; jag kommer till skolan - ingen där; jag loggar in på MSN - de få som är inloggade är upptagna eller inte vid datorn; jag kollar mailen - bara spam. Oftast får jag panik, börjar leta upp främlingar som jag kan underhålla eller slumpmässiga Internet-forum där kanske någon vill utbyta en tanke eller två. Efter ett tag lugnar jag ner mig och inser att imorgon kommer allt att vara bättre, för ensamhet kommer alltid i klump.

February 6, 2007: What's my contribution?

Oh my, I feel stupid and worthless again. I have been reading about my former female classmates from back home. Like me, they just graduated; still, they have all already succeeded in life...managers, managers, managers. They are in all corners of the world and work hard. And here I am. What am I doing? And why wasn't I able to pursue a good, well-respected thesis and become a manager? These girls are amazing! They are beautiful, have multiple degrees, received awards and scholarships. What did I do? I don't know.

I suppose it is all about finding your own way through life. The problem is that I have always been comparing myself to other people and I just can't stop. I know that I will feel incredibly bad if our children turn out to be less smart or successful than other peoples' kids, or if my friends have nicer cars or a bigger houses than we. I wish I was more self-confident, but frankly, I am not.

I know I have a great life... I am at MIT (How did I even get here?). Still, the little Paulina within me just needs attention and validation. She wants her former teachers to say: "Paulina, please don't leave us. We need you. Teach us everything you know!" She wants to receive diplomas and money from the university director, saying: "We are pleased to announce that the winner of our annual $5000000 award for best academic performance goes to Paulina Modlitba." She wants to be interviewed in the newspapers and on TV. She even wants to attend the Academy Awards and make sausages with the Royal family!

But all big Paulina does is fiddle around with animatronic monkeys and plan her wedding.

How cool is that?

Tuesday, November 17, 2009

Dans syndrom

Eftersom jag har en bror med Down's Syndrom har jag ett antal gånger fått frågan vad jag tycker om fenomenet ICA-Jerry. Eller Mats som han ju heter på riktigt. Jag har inget enkelt svar. Samtidigt som jag tycker att det otroligt positivt att Down's Syndrom och andra funktionshinder lyfts fram och vet att filmerna är en del av en större satsning på funktionshindrade inom ICA-koncernen känns det ändå som att man skrattar mer åt ICA-Jerry än med. Reklamfilmerna lyckas på något vis inte lyfta upp Jerry till en nivå som känns rättvis och jämlik. Istället blir han ett fenomen som man skrattar åt, pratar om och uppmärksammar i några veckor tills något nytt coolt tar vid. En fyndig PR-kupp snarare än ett genuint försök att långsiktigt förändra människors syn på individer med funktionshinder.

Men, ändå. Jag blir trots allt mest glad. Om inte annat för alla viktiga debatter som mediefenomenet ICA-Jerry väcker. Exempelvis den om abort. P4 Dokumentär sände nyligen en fin radiodokumentär om Vanessa och hennes familj: "Bara den är frisk". Lyssna på den.

Kan du sen inte få nog, besök Glada Hudik-teaterns eller På egna bens föreställningar. Och glöm för guds skull inte Down's Syndrom-dagen den 21/3.

Saturday, November 14, 2009

Usch

Så usel jag är på att skriva nuförtiden. Alldeles bedrövlig. Jag ber om ursäkt.

Efter flera på tok för fullmatade veckor unnade jag och Tom oss en helt underbart lugn minisemester i Hälsingland förra helgen. Järvsö, närmare bestämt. Lill-Babs-land. Efter sömn, mat, vildmarkspromenader och spabad i överflöd kände vi oss båda mycket mer utvilade. Välbehövt.

Ändå känner jag mig nu mer obalanserad än någonsin. Extremt ömtålig. Vissa stunder tror jag mig veta precis vad det beror på. Andra gånger känns det som en mer abstrakt, odefinierbar ångest. Jag går från att vara ledsen till arg till frustrerad till glad till arg. Allt på en och samma dag. Framför allt tycker jag synd om mig själv. Väldigt mycket synd om mig själv. Och så känner jag mig ensam. Övergiven. Saknar mina vänner och undrar varför de inte ringer. Men ringer inte själv.

En annan sak som oroar mig är att jag är virrigare än någonsin. Det känns nästan som att jag håller på att tappa greppet helt och hållet. Glömmer, blandar ihop ord och stavar fel. Jag pekar på klockan men säger lampa, säger handduk men menar glasögon. Det förvånar mig för mitt liv är på ett sätt lugnare än på länge. Jag borde ha bättre koll än så här. Må bättre.

Tom tror att det är någon slags post-stress. Att hjärnan slår bakut när jag nu börjat unna mig själv att ta det lugnare. Ungefär som när man blir förkyld så fort man går på semester eftersom kroppen slappnar av och blir mer utsatt.

Nåja. Nog om mig.

Hur har du det?

Tuesday, October 27, 2009

Bröllopsdrömmar


Hittade gamla foton på klänningen som jag inspirerades av när jag lät sy upp min egen bröllopsklänning. Jag hittade den i ett skyltfönster i Barcelona där jag var för att besöka min dåvarande pojkvän och tänkte genast att "den där vill jag gifta mig i". Jag visste redan då att jag inte skulle gifta mig med den pojkvän jag hade då men jag tillät mig att drömma, och två år senare blev drömmen sann. Med en annan man.



Jag är så glad att jag orkade vänta.

Sunday, October 18, 2009

October 3, 2005: My happiness

So, I follow patterns in life. I always do, and I always have. My mum calls them mental pitfalls: situations where you react instictively, without further contemplation. You are programmed to act and react in a certain way in a particular situation. When it comes to love, I follow patterns too. I know it doesn't sound very romantic, but I have to be honest. For me love is all about the challenge, the thrills, the chase.

I suppose you are all acquainted with these things... This is the main reason to why I always fall for "bad boys", they are exciting, yet rewarding challenges. The idea that I could be the one who actually, finally manages to tame him and change him, is so tempting that I simply can't reject it. I am an achiever. Full stop.

Now, as you all probably know, I haven't really been successful. Not at all, in fact. I am 25 years old and still do nothing but run straight towards the wall of impossible love, crash into it, fall, cry, get angry, go on a diet to get irresistible, before getting up and trying the same thing all over again. I am 25 years old and unable to see that whatever I am doing isn't really working very well, and probably never will!

Now, after having recognized the issue, one crucial question remains: How do I break these habits? How can I avoid the mental pitfalls? Any ideas out there? As usual, I am thankful for any "tips" or experiences that you might want to share with me...

Until then, a "poem" by Nietzsche, from the book "The Gay (as in happy) Science":
Since I grew tired of the chase
And search, I learned to find;
And since the wind blows in my face,
I sail with every wind.
Kisses to you all!

February 21, 2007: Ögonblick

Sitter och tittar på en video. JFK sitter i en bil i Dallas; med sin vackra Jackie. 90 sekunder innan han skjuts till döds. 90 sekunder innan Jackie klättrar upp på bilhuven i panik. Jag funderar: Hur ser en människa egentligen ut precis innan han dör? Vad tänker han på? Vet han vad som väntar bara ett ögonblick bort? Kan vi, du och jag, se döden i hans ögon?

Ni vet ju, för mig finns inget vackrare än ett ögonblick. Vetskapen om att allt är tillfälligt; vetskapen om att allt kan förändras inom loppet av en sekund. Det är detta som gör livet så förunderligt; nästan otäckt.

Är det inte också detta som gör livet så underbart?

Tom, kyss mä!

Apropå nostalgi, minns ni filmen Tom gjorde åt mig på vår ettårsdag?

Radioskugga

Jag har inte skrivit så mycket på sistone, jag vet. Beror inte på brist på idéer. Snarare brist på tid. Jag försöker få ihop alla bitar som utgör mitt liv men det går sällan bra. Jobbet kommer alltid först. Så är det.

Jag har funderat mycket på vad jag vill med bloggen just nu. Den har ju ändrat form ganska mycket under årens lopp, från designblogg till en allt-i-allo-blogg till en nästan renodlad äktenskapsblogg. Och det är nog där jag vill ha den just nu. Jag är gift nu, alltså vill jag prata om hur det är att vara gift. Om jag får som jag vill kommer Tom att bli mer aktiv i denna blogg. Han är ju liksom också gift och är en del av det hela. Tänkte börja spela in videos i stil med de som min kompis Johanna och hennes sambo Daniel spelar in tillsammans. Fast om äktenskap då. Så fint, tycker jag. Är man ett team så är man.

Apropå det här med att gå igenom olika bloggfaser. En gång i tiden var jag singel. Det skrev jag om i min nästan bortglömda MSN-blogg. Läste igenom ett par inlägg idag och blev aningen nostalgisk. Känns väldigt länge sedan. Jag fick många fler kommentarer på den tiden. Singelliv är nog roligare att läsa om än äktenskap. Hur spännande jag än tycker att mitt äktenskap är. Jag var Bridget Jones då. Martha Stewart nu. Tänkte hur som helst börja publicera lite gamla inlägg i denna blogg. Bara för skojs skull.

Eller är det för min egen skull, kanske?

Scener ur ett äktenskap

Söndag kväll. Paulina känner sig syndig. Munnen full med chokladsås. Mmm. Mathångel. Smyger över till Tom som sitter och jobbar.

Paulina: -Ånga me maj. [Hångla med mig.]
Tom: -Va?
Paulina: - Ångla me ma. [Hångla med mig.]

Tom tittar på Paulinas mun. Hon har den stängd. Det brukar den aldrig vara. Hon måste gömma något i den.

Tom: - Nej, vad har du där inne? Är det något äckligt?
Paulina: - Neej. Jag förlsöke bala vala lite sekschig. [Nej. Jag försöker bara vara lite sexig.]

Paulina försöker trycka sina läppar mot Tom. Tom ryggar tillbaka. Så här rädd har han nog aldrig varit.

Tom: - Men va fan är det där? Det här är inte sexigt. Det här är terror. Gå bort!
Paulina (börjar skratta, chokladsåsen börjar rinna ut): - Tellol? De är bara lile matsekxch. [Terror? Det är bara lite matsex.]
Tom: - Matsex? Jag vet inte ju inte ens vad du har där inne? Du kan ju ha stoppat in vad som helst.
Paulina: -Va, valå? [Va, vadå?]
Tom: Ja, som ett äckligt ägg eller nåt. Gå bort.

Paulina ger upp. Sväljer chokladsåsen.

Det är sällan, ytterst sällan, som verkligheten överträffar fantasin.

Sunday, October 4, 2009

Jag sökte inte upp Gud

Tänkte att jag så här lite i efterhand skulle visa er den motivering jag bifogade ansökan till Börja skriva-kursen. Det var egentligen min älskade vän Matilda som var med om morsa/mamma-incidenten men det är en petitess. Det satte nämligen minst lika djupa spår i mig.Vad tycker ni?

"Jag sökte inte upp Gud. Gud sökte upp mig. Han gjorde sig ständigt påmind. Bråkade med mig tills jag en dag började lyssna.” Dessa ord hörde jag en gång en präst yttra i en radiointervju och tänkte att precis så är det för mig med skrivandet. Skrivandet är mitt språk. Min röst. En aldrig sinande ström av tankar och känslor som ingenting hellre vill än att formuleras och förevigas. Jag söker mig ibland till andra språk men återkommer alltid till skriften. Eller snarare: skriften återkommer alltid till mig.

Det finns tillfällen då jag helt velat förneka mitt behov av att skriva; som alla de gånger då min kritiska svensklärarinna hastigt och brutalt tog död på min skrivarlust med sin röda bläckpenna. Rött som i fel. Rött som i misslyckande. ”Det heter inte morsa, det heter mor. Möjligtvis mamma.”, kunde hon skriva. Jag lyssnade och anpassade mig. Tystnade. Idag vet jag att hon hade fel. Det finns mödrar, det finns mammor och det finns morsor. De är alla olika saker. Det säger i alla fall min inre röst. Nu är det hög tid för mig att börja lyssna på den.

Thursday, October 1, 2009

Scener ur ett svågerskap #1

Det är lördag eftermiddag, jag sitter och fikar med min syster Lisa. Mobilen ringer: det är min svåger Peter. Jag svarar:

Tom: Hej Peter. Jag fikar med Lisa, är det något viktigt?
Peter: Ja.
Tom: Hmm... jaha, vad är det då?
Peter: Jag vill att du laddar ned Magnus Carlsson-skivan åt mig.
Tom: Peter, det är inte viktigt.
Peter: Jo det är det.
Tom: Nej, det är det inte. Det kan vänta till imorgon söndag, jag ringer dig då. (klick)


Fem dagar senare. Klockan är 10:10, jag sitter på jobbet. Mobilen ringer: det är min svåger Peter.

Tom: Hej Peter. Jag är på jobbet, är det något viktigt?
Peter: Ja.
Tom: Jag menar: 'Är det på liv och död?'
Peter: Man... man får inte säga så.
Tom: Hmm... nähä, OK. Vad är det då?
Peter: Hur stavar man "känner"?
Tom: "Känner"?
Peter: Nej, "tjäller"!
Tom: "Tjäller"? Kan du sätta det i ett sammanhang?
Peter: Nej, "tjäller"! Som i "Peter tjäller på Maria".
Tom: Jaha, "skäller"!
Peter: Ja det menar jag.
Tom: OK, jag skickar det som ett SMS till dig. Hej då.
Peter: Hej. (klick)

Monday, September 28, 2009

Anders kan rita

Titta så fint Anders har ritat utifrån originalfotot som hänger på Tekniska museet.
På sin iPhone har han gjort det dessutom; med hjälp av ett program som heter Sketchpad.

Jag känner mig hedrad.

Thursday, September 24, 2009

Scener ur ett äktenskap

Bakgrund: Kvällen innan hade Tom introducerat Paulina till iPhone-spelet Flight Control, ett enkelt men mycket beroendeframkallande spel...

Morgonen därpå: Tom och Paulina sitter och jobbar vid frukostbordet; Paulina ägnar dock mer tid åt Flight Control än åt jobbet. Hon spelar på Toms iPhone.

Tom: Om en halvtimme är det tvättid.
Paulina (blicken fäst på telefonen): Uhmmm... aha... mm...
Tom (30 minuter senare): OK, nu är det tvättid, ska jag ta det då?
Paulina (lyfter inte blicken): Mmhhmm..? Jahmmm...
Tom: Kan du inte sluta spela ett tag?
Paulina: Uh...nnggh... uuh..?
Tom: Jag sa: 'Kan du inte sluta spela?'
Paulina: Uh... Mmähh... jag håller ju på att ta highscore...
Tom: Du är ju helt beroende.
Paulina (tillbaka i spelet): Mmhhh...
Tom (irriterad): OK jag går och tvättar. Men du slutar spela!

Tom plockar upp Paulinas iPhone som ligger i hallen.

Paulina (triumferande): Höhö... det där är ju min iPhone.

Sekunden senare rycker Tom den andra telefonen från Paulinas hand.

Paulina (bestört): Mäh... så kan du inte göra... Jag vill ju spela ju... Det var ju du som visade mig spelet... DU FÅR SKYLLA DIG SJÄLV!!

/Tom

Friday, September 18, 2009

Skrivkurs

Jag har ju börjat skriva. Går en kurs som Tom hjälpt mig hitta. För drygt två veckor sedan var jag där för första gången. På måndag är det dags igen.

Vi skrev som attan ska ni veta. 18 sidor av små korta texter. Tänk så lätt det går när man måste.

En av uppgifterna gick ut på att tänka på en person man älskar och sedan svara på följande frågor:

1. Vilken tid på dygnet skulle personen i fråga vara?
2. Möbel?
3. Årstid?
4. Färg?
5. Växtlighet?
6. Djur?
7. Historisk epok?
8. Vad är väldigt typiskt för denna person att säga?

Uppgiften gick sedan ut på att skriva en hyllningstext till personen man nyss tänkt på - utifrån de åtta orden. Fick mellanstadieslashbacks men det är förvånansvärt roligt att skriva när man är styrd på olika sätt. Åtta i princip slumpmässiga ord som längtar efter ett sammanhang.

Resultatet? En liten text till min älskade bror Peter:
5 på morgonen ringer du mig. Klarvaken.

Jag lyfter försiktigt huvudet från kudden för att titta ut. Det är becksvart ute. Jag hör dig andas tungt; flåsa som en trött hund i andra änden.

-Jag älskar dig, säger jag. Peter, jag älskar dig. I sommar ska du och jag åka bort. Vi ska resa till en plats som är så varm att bara palmer orkar växa där och folk fortfarande lever som på antikens tid.

Det är tyst en lång stund. Djupa andetag. Sedan säger du plötsligt:

-Pau, vad menar nu?
-Inget ting, Peter. Inget ting.
Svårare än så behöver det kanske inte vara.

Tom, Chanel och jag


Paulina och Tom återkommer trötta hem efter en kväll på premiärvisning av Coco - livet före Chanel. Paulina hittar en liten flaska Chanel no 5 i sin goodiebag:

Paulina: Åh, så söt! I natt ska jag sova endast iförd Chanel no 5.

Tom: Jag med.

Kollegor - jag älskar er!

Jag tenderar att klaga på saker i mitt liv men idag ska jag vara positiv. Idag ska jag lyfta fram något bra.

Det är nämlig så att jag inom loppet av bara några dagar har fått presenter från två kollegor. Helt oberoende av varandra alltså.

I tisdags låg en hel limpa valnötskavring på mitt skrivbord när jag kom tillbaka från ett möte. Underbara Erich hade varit på restaurang Tranan och tyckt så mycket om brödet att han köpte med sig en hel limpa. Pour moi. Och i morse fick jag en miniplattång av söta Ebba. Bara så där. Fint inlagen med en rosa rosett.

Jag blir så rörd. Tänker: är jag förtjänt av allt detta fina? Tänker därefter: Har jag sett extra eländig ut på sistone? Utsvulten? Underbetald? Oborstad? Oälskad?

En sak är säker. Vad det än är så fungerar det. Ni borde se mig nu. Jag sitter och ler som jag aldrig lett förut.

Saturday, September 12, 2009

Scener ur ett äktenskap

Lördag, kl 18.

Paulina (på toaletten, som vanligt): Tooom! Skulle du kunna hämta papper åt mig? Det är slut igen.

Tom: Men gick inte du nyss för att hämta papper?

Paulina: Jo, men jag är dum i huvudet. Jag har nog inte riktigt vaknat ännu. Jag gick till köket två gånger för att hämta hushållspapper men nu sitter jag här utan papper ändå. Allt jag fick med mig är en tortilla.

Tom: Ja, men kan du inte torka dig med den då?

Paulina (med munnen full): Ja, det skulle jag om det inte vore så att jag redan hunnit äta upp den.

Tom: Suck. Jag kommer.

Tuesday, September 8, 2009

Kalas på fjärde våningen

I vårt hus har vi en kalasvåning. Våning nummer fyra, närmare bestämt.

För kalas tryck här.

Säg, är det inte fantastiskt?

Faller du så faller jag



Gatukonst på älskade Heleneborgsgatan. Får mig att tänka på den stackars lilla pojke som ramlade från sjätte våningen men hade tur och fångades upp av en räddande ängel.

Det är den bästa känslan. Att veta att om jag en dag ramlar finns det någon där och tar emot mig.


Scener ur ett äktenskap

Tom: Va' mycket du har klippt dig! Ser helt annorlunda ut.
Paulina: Tycker du?
Tom: Ja, det är fint! Du ser ut som...som Julia Roberts litegrann.
Paulina: [jätteglad] Åh, verkligen? Tycker du?
Tom: Ja, som Julia Roberts ser ut i Pretty Woman.
Paulina: Åh, tack! Va' glad jag blir!

Paulina tänker...

Paulina: Men vänta nu. Var det ett fint sätt att säga att jag ser ut som en prostituerad?
Tom: [tyst]
Tom: [tyst, tittar på Paulina]

Tom: Yep.

Friday, August 28, 2009

En gång tant, alltid tant

För övrigt känner jag inte riktigt igen mig själv.

Idag ringde jag polisen för att tipsa om en plats där polisen borde ställa sig för att sätta dit cyklister. Ett övergångsställe över en cykelbana mellan Slussen och Gamla Stan där jag varje dag ser medfotgängare bli nästintill påkörda av fartblinda cyklister som vägrar stanna. Trots att de borde. Jag tror bestämt att jag har gått och blivit bitter på äldre da'r.

Jag har själv en cykel och cyklar då och då. Jag bryter dessutom säkert mot trafikregler ibland. Ändå avskyr jag just nu allt på två hjul.

Varför så bråttom, hörrni? Kan vi inte bara vara vänner?

Om konsten att börja skriva

Jag har fått den bästa av presenter av min prins, Tom. Han har betalat tusentals kronor för att jag ska få börja skriva. Kanske lite konstigt att gå en kurs i att börja skriva när jag bevisligen redan skriver? Nja. Det är dags för mig att göra något på riktigt. En diktsamling. En novell. Ett filmmanus. You name it.

Vi får se vad det blir.

Hittade höromdagen en text jag skrev till Tom för ett par sedan: Hur jag blev den du älskar (lite krystat, jag vet, men jag hade precis läst Mustafa Cans Tätt intill dagarna i vilken Mustafa använder underbart pretentiösa uttryck som "Döden saknade kropp"). Textens sista två stycken lyder:
Tänk att det visade sig vara sant trots allt: Inte förrän du tycker om dig själv kan du älska andra. Nu älskar jag dig och du älskar mig. Jag känner ro när jag är med dig och känner mig alldeles upprymd över att äntligen få ha träffat någon som verkar älska mig villkorslöst. Du förstår mig som ingen annan; du känner mig som ingen annan och ändå väljer du att stanna.

Älskade, jag har en sista önskan innan jag avslutar denna berättelse. Jag vill att du lyssnar noga. Nästa gång du hör mig säga att allting var så ofattbart enkelt när vi två träffades, att det föll sig helt naturligt, påminn mig då om allt det jag nu har berättat för dig. Påminn mig om den långa väg jag gått för att få älska dig och för att få älskas av dig. Varje gång du gör det kommer jag att berätta för dig att det har varit värt varenda steg.

Att skriva är det bästa jag vet.


Thursday, August 27, 2009

Är du lycklig nu?



Åh, måste tipsa om en rolig grej. Om du gillar att svara på frågor om dig själv kommer du att älska den.

Sajten Track Your Happiness är en del av ett forskningsprojekt på Harvard. Projektet drivs av psykologdoktoranden Matt Killingsworth som vill veta vad som egentligen gör människor lyckliga. Och olyckliga. (Åh, don't we all!)

Track Your Happiness är formulärbaserad. Efter att du har registrerat dig och svarat på ett antal grundläggande frågor om din livssituation (det är värt tiden) skickas ett kort frågeformulär till din e-postadress tre-fem gånger per dag tills dess att du fyllt i 50 formulär. Efter det sammanställs och analyseras din data så att du kan få svar på i vilka situationer (plats, sällskap, aktivitet) just du är som lyckligast.

Själv har jag bara fyllt i sex frågeformulär än så länge. 12% uppnådda. 78% kvar.

Men åh så spännande!

Friday, August 21, 2009

Who needs a country

Ett litet tips i vardagen. Min väldigt inspirerande och vise kollega Björn Jeffery pratar om grupptillhörighet och nationalitet i framtiden under TedxStockholm.



Stefan Einhorn presenterade sina tankar kring konsten att vara snäll vid samma konferens.

Wednesday, August 19, 2009

Jag älskar dig så mycket att du måste vakna nu

Jag älskar dig så mycket att du måste vakna nu.
Inte en sekund till vill jag ligga här och titta på dig utan att möta din blick.
Inte ett ögonblick till vill jag behöva vänta på att du ska ta ett andetag till så att jag med säkerhet vet att du lever.
Ett endaste litet andetag så att jag vet att du inte är död.

Så stilla du är där du ligger.
Alldeles för stilla om du frågar mig.
Men det gör du inte. För du sover.
Och jag är vaken. Alldeles för vaken.

Om en liten stund kommer jag inte att kunna hålla mig längre.
Jag kommer sakta, sakta börja röra vid dig så att du vaknar.

Du är alldeles för älskad för att sova bort ditt liv.

Tuesday, August 18, 2009

Höstvisa

Jag tenderar att fundera på väldigt allvarliga saker. Just nu sitter jag till exempel och tänker på när man egentligen kan säga att sommaren är över. Eller snarare: När är det höst?

Jag läser på SMHI:s sajt att det meteorologiskt sett är höst "när dygnsmedeltemperaturen är fallande och ligger mellan 0 och 10 grader". I Stockholm inträffar det tydligen normalt kring den 29 september. En och en halv månad kvar med andra ord.

Men jag nöjer mig inte med SMHI:s vetenskapliga definition. Min gräns mellan solig sommar och kylig höst är mer svävande. Odefinerbar. Nästintill poetisk.

Min höst kommer ganska snart efter det att Sommar i P1:s sista avsnitt inte längre går att lyssna på i sin helhet (30 dagar efter sändning). Den kommer då jag köpt mitt första par svarta strumpbyxor i tjocklek 60 denier på Åhléns och inte längre kan köpa hektovis med bigarråer för 89 kronor kilot på Vivo. Hösten är här när jag åter inser vad mörkerrädsla innebär men försöker intala mig själv att mörker trots allt är bra eftersom jag kan somna utan sovmask för ögonen.

Det är höst då jag äntligen kan andas ut. Ligga inne i lägenheten och känna att det är helt okej. Jag behöver inte vara ute och vara glad.

Det är helt i sin ordning att vara inomhus och göra bus.

Thursday, August 6, 2009

Scener ur ett äktenskap #3

Paulina: Uuuu. Jag mår så illa. Har ätit alldeles för mycket godis igen.
Tom [inte alls förvånat]: Mmm.
Paulina: Jag borde inte ha ätit hela den där Gott&Blandat-påsen.
Tom: Näe.
Paulina: Åh! Megaångest. Jag är så tjock!
Tom: Men gör inte om samma misstag igen då.
Paulina: Lätt för dig att säga. Jag funkar faktiskt inte så.
Tom: Nejhej.
Paulina: Jag kan liksom inte säga nej.
Tom: [tyst]
Paulina: Nästa gång jag säger att jag ska köpa en hel godispåse - stoppa mig då. Påminn mig om hur jag mår nu och säg att jag bara ska köpa en liten tablettask istället.
Tom: [tyst]
Paulina: Lovar du det?
Paulina: Va?
Tom: Jag vet inte. Jag är nog inte redo att dö än.

Wednesday, August 5, 2009

Flu rap

Älskade Tom har gjort en fantasisk video om vårt äktenskap. I ett nötskal.



Texten för den som tycker att det är svårt att hänga med:

"Halli hallu, det är jag som är Flu,
Och jag vill ha din uppmärksamhet nu.
Mina behov du ska ta itu,
Nu direkt momangen, ögonabums nu!

Jag är han, som är din man.
Jag är uppmärksam, som ingen man kan.
Det jag vill få fram är: du har ingen skam.
Vad hände med: kåt glad tacksam?

Stopp nu sådär, du är helt fläng.
Jag funderar på om jag ska gå ut en sväng.
Eller ska jag bara stanna, här i min säng.
Är jag sugen på nåt, några russin, maräng?

Prata inte mat, det får mitt blodsocker falla,
Faller det längre blir det jobbigt för alla!
Har snask i kylen men du får inte nalla,
Ska jobba hela natten, utan godis jag inte palla."

Scener ur ett äktenskap #2

Tom [skriker]: Paulina! Det är bajsränder i toaletten igen! Uä, äckligt!
Paulina: Va? Oj! Var?
Tom: Där! På höger sida.
Paulina: Jag ser ingenting.
Tom: På höger sida! Alltid på höger sida. Din rumpa är sned.
Paulina: Jag ser ingenting. Absolut ingenting.
Tom: Det krävs ett tränat öga. Jag ser. Tro mig, det finns där.

Scener ur ett äktenskap

Paulina [med inbjudande blick]: - Åh, min kropp är så torr. Tom älskling, vill du smörja in mig? *blink*
Tom: [se ytterst tveksam ut]: - Nja. Jag kan sitta bredvid.

Wednesday, July 22, 2009

Tomten och jag

Sådär. Nu är jag all set, som man säger. Endast Tempurs lyxmask gjord av patenterat NASA-material duger.

"Vakna utvilad även om du måste sova i den norrländska midnattsolen", står det.

Tänk, det är ju precis det jag ska. Rovaniemi, here i come!

Om att älska ihjäl sig

Glad. Ledsen. Eftertänksam. Orolig. Deppig. Avundsjuk. Bitter. Arg. Ledsen igen. Kanske glad en stund. Min tillvaro är en enda berg-och-dalbana om sanningen ska fram. Det har ni säkerligen redan märkt. Men en sak är säker: med Tom är jag nästan alltid glad. Och det oroar mig. Som sjutton.

Ni förstår, om man inte är försiktig kan kärleken lätt kvävas ihjäl. "Stå vid varandras sida, dock inte alltför nära, ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.", skrev Khalil Gibran.

Så är det ju. Så rätt.

Men hur ska jag kunna förmå mig själv att ägna mindre tid åt det jag älskar allra mest? Det enda som gör att jag känner mig närvarande. Det enda som får mig att känna att jag lyckas leva i nuet. Att jag vill vara där jag är för alltid.

Svaret är väl: Det måste du, för annars dör den. Kärleken.

Nedrans. Det är inte svaret jag vill ha.

Thursday, July 16, 2009

Evert och brudarna


Mårten Hennéus skrev en så underbart underhållande krönika om Evert Taube i lördagens DN Kultur: "Evert Taube suger". Krönikan verkar inte finnas online så jag får helt fräckt citera Mårten för att ni ska förstå.

Till saken hör att jag aldrig förstått mig på svenskarnas gränslösa vurmande för Evert Taubes musik. Han verkar ha varit en skön kis men sångerna är vansinnigt tråkiga - alla vackra kvinnor, känslor och sommarlurviga ben till trots. (Dessutom låter de alla likadant.) Eller som Mårten så träffsäkert skriver:
Det är så mycket känsla. Så mycket brudar; det är nyckfylla brudar på Pampas, barskrapade kubanska luder, villigt frejdiga skärgårdskvinns och stackars Eva har att välja mellan att dansa med gubbsjuke Rönnerdahl och nåt slags fänrik.
Och så det här med Taubes kvinnosyn:
Det är nåt litet otidsenligt med Evert Taubes kvinnosyn... Hur tänkte Taube till exempel då han skrev ”Här Rosemarie, syns blåa Nämdöfjärden”? Rosemarie har väl för sjutton egna ögon att se med.
Ja, se det har hon. Dessutom har hon ett par egna, härligt sommarlurviga ben så hon klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

Pampas nästa.

Wednesday, July 15, 2009

Bonniers egen TED-konferens

Visste ni förresten att Bonnier, som jag ju jobbar för, har sin egen lilla TED-konferens, GRID? På Bonniers hemsida kan du titta på förra årets filmer. KI-professorns Hans Rosling, som föreläst på TED ett flertal gånger, var en av de som talade då.

Ser enormt mycket fram emot att få gå på årets GRID-konferens i slutet av augusti. Vilka som talar då är ännu högst konfidentiellt.

Tuesday, July 14, 2009

TED talks

Så, jag har bestämt mig för att bli lite mer som min man. Lite mer vetgirig och optimistisk. Lite mer proaktiv och nyfiken. Lite mindre inåtriktad och kritisk.

Steg 1: lära mig saker om lite allt möjligt genom att titta på en TED-video per dag. TED är en årlig konferens med föreläsningar om intressanta tankar och idéer kring teknik, underhållning och design.

Följande videor ämnar jag beta av denna vecka:


Brenda Laurel: Games for girls








En av mina absoluta favoriter sedan tidigare är Helen Fishers: "The science of love, and the future of women".

Nog nu.

Monday, July 13, 2009

Check, check

Jag döljer inte på något vis att jag funderar mycket på detta med att skaffa barn. På något vis känns det just nu både mer och mindre aktuellt än någonsin. Samtidigt som jag tänker på små barn 50% av min vakna tid är jag otroligt lycklig med mitt liv som det är. Bestämde mig därför nyss för att fråga Google. 2000-talets orakel. Frågan löd: "Hur vet man att man är redo att skaffa barn?" Första träff: En artikel skriven av Linda Skugge för sex år sedan: "Så vet du att du är redo att skaffa barn".

Spot on.

"Checklista. Så vet du att du är redo att skaffa barn. Om du kryssat i 16 kryss av 18 så är det bara att sätta igång." Nästan för bra för att vara sant. Tänk att det kan vara så enkelt.

Då kör vi.

  • Gud vad många gravida det är här! Plötsligt en morgon ser du magar och vagnar överallt. Japp!
  • Du kommer på dig själv att vinka och göra gulliga grimaser till vilt främmande bebisar. Ofta.
  • Du står inte ut med tanken på en enda supakväll till på krogen. Ja, men vin och god mat i goda vänner lag kan man inte få för mycket av.
  • Du visar din kille alla söta bilder på bebisar i tidningar. Nej, det står Tom för.
  • Du står plötsligt med ett pyttelitet bebisplagg i handen på H&M. Du kanske till och med upptäcker hemma att du köpte det! Jes.
  • När din kofta krympt i tvätten till barnstorlek, lägger du undan den istället för att kasta. Nja...
  • När din kompis säger att hon är gravid fylls du av känslor med glädje och … avund. Mest glad.
  • Du tycker att en bananmoskladdig bebis är vackrare än alla snygga killar på bussen. Nope.
  • Plötsligt drömmer du bebisdrömmar istället för sexdrömmar. Drömmer om båda, men inte samtidigt.
  • På apoteket går du och smygläser på olika graviditetstester. Har hänt.
  • Du "råkar" tappa ett p-piller i handfatet (ganska ofta). Nope. Glömmer dock ibland att ta det.
  • Du gör namnlistor i smyg. Kollar på scb.se hur vanliga namnen är. När du läser intervjuer memorerar du noga vad kändisars barn heter och hur många de har och hur många år emellan det är. Om jag gör!
  • Du tittar noggrant i din mans ansikte för att se om du kan föreställa dig hur ert love child skulle se ut. Jupp.
  • Du börjar smygläsa på Föräldranätets snack-grupper på nätet. Det också.
  • Du är skengravid inför varje mens, "ömmar inte brösten", "mår jag inte lite illa" etc. Jajamen.
  • Du blir besviken varje gång mensen kommer. Inte varje gång men ibland.
  • Du börjar tänka när det skulle passa att en bebis kom, med tanke på jobb och plugg etc. Yes box.
  • Överkurs: Du rycker in och hjälper en mamma vars bebis just spytt på tåget. Du borde ha skaffat barn för läääänge sen. Du har varit redo i flera år, kanske alltid varit det. Nje. Inte riktigt ännu.
Resultat: 13 ja, 5 nej

Alltså. Inte redo?

Tuesday, July 7, 2009

Om jag fick göra Sommar just idag [UPPDATERAD]

Lite stiltje på jobbet. Sitter således och funderar på meningen med livet. Och bestämmer mig för att det nog är att få vara med i Sommar i P1.

Om jag fick vara med just idag skulle jag spela följande låtar:

Jackson 5, "Dancing Machine"
Joanna Newsom, "Sprout and the bean" [YouTube]
Antony and Johnsons, "Cripple and the starfish"
Moloko, "The time is now"
Leif Wager, "Romanssi"

Nina Simone, "Sinnerman"
Serge Gainsbourg, Brigitte Bardot, "Bonnie and Clyde"
Ane Brun, "Big in Japan"
Tingsek, "I stand here still"
Röyksopp ft Robyn, "The girl and the robot"
Bo Kaspers Orkester, "Ett & noll"
Sarah Leander, "Höstvisa" [YouTube]
Cesaria Evora, "Besame Mucho"
Laleh, "Mamma"

Vad säger det om mig?

[UPPDATERING]

Har nu länkat låtarna till Spotify, förutom två låtar som är länkade till YouTube. Här hittar ni låtarna som Spotify-spellista.

En så'n som jag

Nu är det så där svårt att vara jag igen. Ingenting blir rätt.

Jag känner mig så trist och tråkig. I lördags tog jag 3-bussen från bröllopsfesten istället för sista bussen vid 4:30 som alla andra. Bara en sådan sak. Skillnaden mellan 3 och 4:30 är så mycket större än en och en halv timme, förstår ni. Det är nämligen något speciellt med att stänga en fest, som Tom alltid brukar påpeka. Jag försöker förstå men kan inte. Jag har nämligen aldrig stängt en fest. Inte på riktigt. Efter midnatt vill jag bara sova. Jag vill sova så att jag kan bli människa igen. Men det vill ingen annan.

Jag känner mig så malplacerad och missförstådd. Jag hör mig själv säga en korkad sak efter en annan, och klandrar mig själv för det. Fördomsfulla, långt-ifrån-roliga saker som ingen förstår. Försöker trösta mig själv med att det egentligen är de andra som är oförmögna att förstå. "Det är dom som är dumma i huvudet, inte du Paulina". Men vem går egentligen på det? Inte jag.

Mest av allt känner jag mig ful. Tittar ner, ser mina lår. De så oproportionerligt stora låren som jag ärvt på mammas sida. De lår som jag hatat så länge jag kan minnas. För att de alltid är i vägen. För att de aldrig får plats i de byxor och klänningar och kjolar som jag vill ha på mig. För att de är bleka och håriga och dallriga och ack så gropiga. För att de inte ser ut som alla andras fina, smala och vansinnigt släta lår. Jädrans lårmonster.

Just idag är det nog bäst att jag tar semester från mig själv.

En enkelbiljett till Reykjavik, tack.


Joanna Revisited

En av mina absoluta favoritartister är amerikanska Joanna Newsom. En dag som denna, då allt känns så där lagom meningslöst och jag mycket hellre skulle vilja ligga i sängen med täcket över huvudet än förutspå mediebranschens framtid, känns det extra fint att lyssna på Joanna.

Jag älskar att hon skelar när hon spelar på sin harpa.

Hon är fin hon. Tack, Tom, för att du hjälpte mig att hitta henne.


Monday, June 22, 2009

Bäbis vill väl alla ha?

Det fullkomligt regnar bäbisar runtomkring mig. Pojkar, flickor. Söta, tjocka, gnälliga, glada, sociala, hungriga, ledsna, trötta. Jag känner hur min kropp längtar. Livmodern gör ett litet skutt varje gång jag håller i ett barn. Känner doften av nyfödd.

Samtidigt tvekar jag. Jag ser mina vänner sugas in i en värld som inte lämnar rum för något annat än just barnet. Äta, bajsa, sova, äta, bajsa, sova. Bajsa lite mer. Sen sova. Samma sak varje dag. Jag ser föräldrar som sedan länge slutat röra vid varandra. I vissa fall slutat prata med varandra. Allt sker via barnet. Allt.

Jag vet ärligt talat inte om jag vill ha det så. Jag och Tom har det ju så fint. Jag älskar våra långa, lata söndagmornar tillsammans. Bara han och jag. Jag älskar våra snabba småbökiga morgonduschar. Tillsammans. Jag älskar att vi så ofta vi kan pussar på varandra. Tar i varandra.

Och jag är rädd för att något ska komma emellan allt det som jag tycker så mycket om.

Samtidigt är det ju som Tom säger "inget alternativ att inte skaffa barn". Inte för oss i all fall. Så vad gör man? Hur blir man en mamma som fortfarande pussar sin man och envisas med att duscha med honom varje morgon?

Jag vill fortsätta ha det så här för alltid.

Tuesday, June 16, 2009

Höglinje




Foto: Tom Söderlund

Fyra dagar har gått sedan jag kom hem från underbara NYC och jag kämpar fortfarande. Kämpar mot den eviga tröttheten. Ligger hela tiden steget efter. Trött när jag ska upp. Pigg när jag borde sova. Jag känner mig ibland som en annan person. Retlig. Håglös. Elak. Ibland berusad.

Tänk vad lite sömnbrist kan göra.

Sitter och tänker på allt härligt vi gjorde där. I det stora äpplet. Den goda maten vi åt. Alla fina saker vi såg. Bäst av allt var nog The High Line, ändå. En gammal oanvänd, igenvuxen fraktjärnväg som byggts om till ett vackert, lagom vildvuxet promenadstråk med blommor, solstolar och en liten amfiteater med utsikt över en av avenyerna. Så tjusigt så det förslår. Tänk att något så vackert kan finnas bland allt det gråa, fula. Bara NYC kan komma undan med något sådant.

Åh, varför är Stockholm så tråkigt?

Friday, June 5, 2009

Förberedelse. Känns som Vårruset.

Vandrar ensam genom ett arla Cambridge. I svart kappa, hatt och nya gröna pumps. Känner mig fin och förväntansfull. Lite speciell. Harry Potter-speciell. Kanske till och med Ivanhoe-speciell.

Jag anländer till den enorma idrotthallen nästan först av alla. Tittar på fållorna som förberetts speciellt för dagen. Nummer 21. Det är min fålla. Där ska jag stå och vänta.

Dricker lite juice. Äter några muffins. Ströpratar med folk.

Snart är det dags. Om ett par timmar kommer denna hall att vara full med nyutexaminerade studenter som jag.

I dessa dystra tider börjar våra nya liv.

Tur att det bara kan bli bättre.


Thursday, June 4, 2009

Bästa glassen i Boston

Har glömt berätta för er att jag befinner mig på en resa i landet i väst. Staterna, vill säga. Fotot ni ser här ovan är taget i Bostons tvillingstad, Cambridge, där universiteten MIT och Harvard ligger. Toscanini's ("Tosci's") är ett av mina absoluta favorithak. Helt enkelt därför att de gör stans bästa glass. Äkta, hemgjord glass med smaker som Guinness, Saffron, och Dark Chocolate. Bara för att nämna några.

Jum.

Monday, June 1, 2009

En kvinna och tusen ilskor

Ibland vaknar jag upp och är så förbaskat arg. Arg på allt och alla. Idag är en sådan dag.

Idag är jag arg på följande (ta det inte personligt - det är mig det är fel på):
  • Föräldrar som ger sina barn tråkiga bibliska namn (av rädsla för att barnen ska bli mobbade - sic!)
  • Tråkiga kontorsråttor som bara klär sig i grått eller beige och vars hängande mungipor avslöjar att de sällan (ja, kanske aldrig) tillåter sig att njuta av livet
  • Tonårstjejer som inte förstår hur de har fått det så bra som de har det och stolt förklarar att de "hatar feminister"
  • Galna storstadscyklister som tar detta med cykling på alltför stort allvar 
  • Fullbokade hårsalonger i Åhus. Vem ska nu fixa mitt hår till S och E:s bröllop i juli?
  • Solbrända axlar som värker så fort jag rör på mig
Idag är det synd om mig. Väldigt, väldigt synd om mig.  

Thursday, May 28, 2009

Hår som Reese

Förresten funderar jag mycket på hur jag ska ha håret på det där fin-fina bröllopet i juli. Jag drömmer om denna frisyr. Undrar om mitt hår hunnit växa sig tillräckligt långt ännu? 

Blogg + loppis = bloppis

Foto: Flickr, Nomad Photography

Jag älskar shopping. Ja, det gör jag. I lagom mängder och till rimliga priser. Har nog aldrig köpt något som kostar mer än 1500 kr. Vintage/second hand är min stora passion. Blir både unikt och billigt så. Köper nog en vintageklänning i månaden. Minst. 

Bedårande Elsa Billgren (japp, dotter till Ernst och Helene) lär ha över 100 vintageklänningar. Jag är inte ens i närheten. Men om några år lär jag vara där. 

Mitt senaste inköp är ett smaragdgrönt sidenfodral, inköpt hos Lisa Larsson,  som jag ska bära på ett fin-fint bröllop i juli. Bilder kommer så småningom.  

I helgen är det åter vintagemässa här i Stockholm. Ska försöka gå mellan alla middagar, bruncher, lägenhetsvisningar och tvätt. Nästa vecka far vi till Boston och NYC. Då blir det bland annat Beacon's Closet i Brooklyn. 

Ett relativt nytt fenomen i den svenska bloggosfären är så kallade bloppisar. Blogg-loppisar helt enkelt. Secondhandtorget är ett fint exempel. En utmärkt alternativ för second hand junkies som jag som alltför ofta sitter fast med rumpan i kontorsstolen.

Tuesday, May 26, 2009

Nerd Pride Day

Foto: Anna Gerdén

Igår var det tydligen Nerd Pride Day och det firade Tekniska museet i Stockholm genom att öppna ett eget nördgalleri. 16 porträtt varav ett är mitt

Så stolt jag blir!

Att leva åt andra


Faktum är att man inte kan leva åt någon annan. Även om man skulle vilja bära runt den som inte längre orkar leva själv i sin ficka så går inte det. Varje individ lever och bestämmer över sitt eget liv.

Så sa Ann-Charlottes vän Kåre om Ann-Charlotte igår. En hiskeligt vacker och sorglig begravning som flyttades från ett av de mindre kapellen till det allra största för att så många vänner ville ta ett sista farväl. I strålande solsken. Livet är märkligt ibland. Så mörkt och så ljust på samma gång. 

Och jag tänker att det är så sant. Till syvende och sist bestämmer vi var och en om vi vill leva eller dö. 

Inte ens en kapellfull med vänner kunde hålla Ann-Charlotte vid liv. 

Tänk så ont hon måste ha haft inuti.  

Friday, May 15, 2009

London anropar

Foto: Flickr

Alldeles snart bär det av till London för min del. Åh, städernas stad. Kanske till och med bättre än det stora äpplet

Kanske. 

Stardoll för vuxna

Sitter just nu och testar modetjänsten Looklet.com. Lite som Stardoll för vuxna. Klippdockor i modern tappning. Bilden ni ser ovan är min allra första kreation. Lite i mesigaste laget, men jag känner på mig att det kommer fler, mer vågade kreationer snart.

Testa vetja.

Tuesday, May 12, 2009

Lilla Gumman i Amelia

Är så stolt över min ofantligt inspirerande f.d. kollega Johanna och hennes fantastiskt roliga kollega Karin som har expanderat sitt Lilla Gumman-imperium (en tekniksajt för kvinnor - och män som inte vågar erkänna att de inte förstår teknik så väl som de skulle vilja) till att även innefatta en egen helsida i "nya" Amelia

Inget kan stoppa dessa tu. Jag håller med Jocke om att de snart kommer att vara "lika stora som den nya Kindlen"

Tjejer kan. Så det så!

Saltå Kvarn - värt att älskas


Foto: Flickr

Jag vet inte hur det är med er men jag fullkomligt älskar Saltå Kvarns produkter. Ekologiskt. I de flesta fall närproducerat. (Ty, Järna ligger inte särskilt långt från Hornstull.) Fin-fina förpackningar. Ergo: Finemang!

Idag lärde jag mig dessutom via Disruptive Media-bloggen att Saltå Kvarn satsar på webben. De har redan en hemsida där man bland annat kan beställa sin egen müsli. Därtill har de en blogg

Sånt gillar mediefjollor som jag.

Friday, May 8, 2009

Allt roligt finns på Youtube

Coola Beata berätta häromdagen en alldeles utomordentligt gullig och fascinerande anekdot för mig. Beatas väninnas son, som är ungefär 4-5 år gammal, kom hem en dag och berättade för sin mamma att han ville se på Youtube när han och en kompis "hoppar så roligt på studsmattan" (eller något snarlikt). Väninnan/mamman förstod inte alls. Youtube? Vad menade sonen? Sen insåg hon plötsligt att i sonens värld var det fullkomligt logiskt att allt roligt han varit med om under dagen automatiskt fanns på Youtube bland alla andra knasigt roliga videoklipp. 

Jag älskar hur barn tänker. 

Barn är genier.

Jag vill vara ett barn igen.

Thursday, May 7, 2009

Ett kvarter utöver det vanliga


På väg ut till Ikea igår såg Tom och jag detta. Kvarteret Muffen som sakta tar form inte långt från Fruängens centrum.

Jag tänker, hur gick detta till? Jag Googlar och hittar att fler har uppmärksammat det.

Dessutom, påpekar Tom, finns det långt värre exempel.

Hur tänker folk?

Sunday, May 3, 2009

Murder on the dance floor


Jag som den bitchiga ex-drottning Gloria.

Tom som butlern Engelbrekt.

I fredags fick jag och Tom, tack vare min kära vän G, chansen att testa på något vi aldrig gjort förut: delta vid en mordmysteriemiddag. G hade köpt in ett färdigskrivet kit från företaget Nice Party; allt vi behövde göra var att klä upp oss och spela våra roller enligt nedskrivna instruktioner. Och improvisera lite så klart.

Utvärdering: Det kändes lite stelt till en början men stämningen lättades fort upp av att en av våra vänner helt gick in i sin roll redan från första början.

Till min stora förtjusning (och förvåning) fick jag en utmärkelse för bästa skådespelarinsats. Det är tacksamt att spela en alkoholiserad, bitchig kvinna med pengar.

Lite Dallas sådär.

Saturday, May 2, 2009

Jag förälskar mig i mig själv

Jag pratar med min mamma. Om revolt. Om mina kusiner som är äpplen som fallit mycket långt från trädet. Överklassbarn uppvuxna i överklassens absoluta motsats.

Jag tittade på mamma och sa: "Men jag verkar inte ha gjort revolt mot dig. Jag blir mer lik dig för var dag som går. Tycker du inte? Jag går till och med i dina gamla kläder."

Mamma skrattar. Lite smickrad kanske. Sen svarar hon: "Ja, kanske. Men du har ändå alltid varit din egen. Du skulle ha det på ditt sätt. Redan som fyraåring var du en liten dam. Du satte på dig din sommarhatt, tog din lilla handväska och struttade runt. Du kunde själv."

Jag tänker tillbaka. Minns inte själv men kan föreställa mig. Ler.

Och så förälskar jag mig lite i mig själv. Som jag var då.

Om minimalism

Jag läser i en dödsruna i dagens DN:
Minimalism", kunde hon kuttrande fnysa. "Duuu?" undrade hon. "Duuu, tror du att människor som har det sådär tomt hemma har det lika tomt i sina själar?"

Tänkvärt.

Thursday, April 23, 2009

En hyllning till Ann-Charlotte


Det här är en liten hyllning till en fantastisk människa som inte längre ville leva. En eldsjäl som inte orkade brinna och slocknade. Helt plötsligt. För bara några dagar sedan.

Jag kände Ann-Charlotte genom Lisa som jag var ledsagare åt i många år. Lisa dansade i Ann-Charlottes dansgrupp för unga, utvecklingsstörda vuxna - "På egna ben" - och jag följde med som stöd. Var med på ett hörn ibland. Jag beundrade Ann-Charlotte för hennes förmåga att verkligen se individerna i gruppen. Hon såg förbi deras handikapp. Såg deras personligheter. Deras talang. Möjliggjorde fantastiska dansföreställningar på Nalen, Fylkingen, och Kulturhuset.

Nu blir det kanske inga fler föreställningar. Ingen är ju som Ann-Charlotte.

Nej, det blir aldrig samma sak igen.

Tuesday, April 21, 2009

Måste-ha-klänningen-frossa

Måste ha. Måste ha. Måste ha. Måste ha. Måste ha. Måste ha. Måste ha. Måste ha. Måste ha.

Uppdatering: Jag köpte den. Jag är galen som köpte den.

Uppdatering 2: Jag är definitivt galen. Jag lämnade tillbaka den.

Sunday, April 19, 2009

Schulman does Ranelid

Hörni, har ni läst Alex Schulmans intervju med Björn Ranelid i Nöjesguiden? Om inte, läs den här. Fantastiskt underhållande. Till och med rolig på sina håll. Som när Björn säger saker som:
Jag har fått Augustpriset. Mitt språk har valts till det vackraste i Sverige. Jag får många hyllande recensioner, men jag är fortfarande bara lärjunge.
Eller:
Jag har varit berusad tre, fyra gånger i livet. Men också de gångerna har ranelidskan varit fullständigt intakt.
Åh, jag önskar att mitt språk vore lika egenartat och erkänt som Björns så att jag kunde referera till det som "modlitbska" (eller söderlundska nu när jag gift mig). Ibland får jag till det. Visserligen inte lika ofta som Kristina Lugn och Björn Ranelid. Men ibland.

Björns oneliners om kärlek är för övrigt praktexempel på ranelidska:
Kärleken väger ingenting, ändå är den mäktigare än allt annat på jorden.

Kärleken rör sig med ljusets hastighet, 30 000 mil i sekunden.

Kärleken stavar aldrig fel när den skriver, ty den behärskar alla språk.

Kärleken är världens första och största atombomb.

Kärleken sover alltid utomhus, men den har nycklar till alla lås.

Kärleken ligger nu i en farkost som rör sig mellan ditt öga och ditt hjärta i världens längsta och kortaste resa och däremellan behövs det inget visum och inget pass.

Bara så där.

Manlig vänskap på Kulturhuset

Friday, April 17, 2009

Victoria-förlovar-sig-lookalike-klänning hos Gina Tricot, Götgatan

Här kan ni se originalet (designad av Pär Engsheden) från februari i år. Det går snabbt i modevärlden numera.


Thursday, April 16, 2009

Om det där som kallas döden

Ända sedan jag var liten har jag älskat kyrkogårdar. När vi var på bilsemester ville jag alltid stanna och titta på lokala begravningsplatser. Vandra runt. Läsa årtalen. Fantisera. Så många livsöden. Jag kunde se att mamma var orolig. Vad är det för dotter jag fött? Varför kan hon inte vara som andra flickor? Leka med dockor och vara glad.

Brådmogen som jag var förklarade jag: "Mamma, jag kommer inte hit för döden. Jag kommer hit för livet. Genom att fantisera om alla dessa människor väcks de tillfälligt till liv igen. Vet du förresten att Astrid Lindgren fick idén till Bröderna Lejonhjärta när hon såg en gravsten med två unga bröders namn på?"

Mamma skakade på huvudet. Var inte övertygad.

Jag är fortfarande lika fascinerad av gravar. Av människor. Det är antagligen därför jag lägger märke till och fascineras av projekt som på något vis berör döden.

Här kommer tre exempel som jag snubblat över i dagarna:

Paris mest berömda begravningsplats, Père Lachaise (även kallad cimetière de l'Est), har numera en egen hemsida där man kan vandra runt på kyrkogården och titta på kända gravar. Har alltid velat dit för att titta på Jim Morrisons grav. Nu kan jag åtminstone tjuvkika.

Och så tänker jag på den japanska kvinna som just har publicerat en bok med sms som hon skickat till sin döda makes mobiltelefon. Rörande. Alla bearbetar vi vår sorg och saknad på olika sätt.

Sist, men inte minst läste jag igår om Aida Chehrehgosha berörande fotoutställning på Konstfack: "Till mamma och pappa och mina två bröder". DN På Stan skriver:

Aida Chehrehgoshas uppväxt präglades av misshandel och ständig rädsla. I sin nya fotoutställning gör hon upp med ilskan, sorgen och hatet genom att iscensätta föräldrarnas död, såsom hon föreställde sig den när hon var yngre. Det är en stark, smärtsam men även försonande utställning där hon på samma gång bearbetar önskan att döda sin mamma och pappa, och rädslan att förlora dem.

Det var allt för den här gången. Njut nu av livet.

Monday, April 13, 2009

It takes two to tandem

Efter en påskhelg färgad av oro och allmän nedstämdhet (men också mycket roligheter) bestämde jag och Tom oss idag för att åka ut på en liten uppiggande Stockholmstur på vår tandemcykel. Cykeln fick vi av mina underbara KTH-kompisar när vi gifte oss sommaren 2007.

Färden gick över Södermalm, vidare över Blasieholmen och Strandvägen och Djurgården. Vi gjorde ett tillfälligt stopp på Beckholmen - en bortglömd liten söt ö, precis söder om Djurgården - där vi promenerade runt, tittade på båtbyggen och njöt av doften av tjära. Kära.
Ett tips: På Beckholmen finns en liten mysig thaimatservering som har sin alldeles egen haj (det sticker upp en liten låtsashajfena ur vattnet precis intill). Har inte hunnit testa maten ännu men den såg lovande ut.

Därefter cyklade vi tillbaka till Söder, tittade till vietnamesrestaurangen Lilla Saigon som tydligen serverar färska vietnamesiska sommarrullar (Goi/Nem Cuon). Bland det bästa jag vet i matväg. Tyvärr var restaurangen stängd.

Innan vi trampade hem igen, längs med Årstavikens vackra strandpromenad, tittade vi förbi mamma vid Globen och fikade. Det bjöds på varma hallon med honung, glass och kinesiska sesambollar.

En enastående dag.

Tänk så roligt man kan ha på cykel.