Sunday, October 26, 2008

Om barn och tåg

Det suger och kliar i äggstokarna. Barn. Jag längtar. Men väljer att vänta. Inte nu. Inte dags ännu. Och så förfäras jag över att jag för varje år som går tycker mig bli mindre lämpad som förälder. Ska det inte enligt naturens alla lagar vara tvärtom?

Jag nöjer mig tillsvidare med att tänka på andras barn. På deras föräldrar. Jag blir besviken och tycker till. Tyst för mig själv. Kanske överskrider jag en gräns? Antagligen.

-"Du är har inga barn; alltså ska du hålla dig undan. Du vet inte vad du pratar om, Paulina. Du fattar ingenting."

Men låt mig om så för en liten stund hålla fast vid mina vanföreställningar. Mina naiva tankar. Låt mig tycka till. Jag lovar att hålla tyst sen.

Barn förtjänar så mycket mer, tycker jag. Barn förtjänar bland annat att få svar på alla sina frågor. Nyfikenhet är det vackraste som finns. Jag blir så glad över dessa små liv som ännu inte har givit upp. Som är hoppfulla och vetgiriga och gränslösa. Lika ledsen blir jag över att se föräldrar som inte ens försöker. Uppmuntra. Förklara. Ett exempel:

Ett barn på x2000 mellan Malmö och Stockholm när tåget lutar:

Barnet: -"Mamma, vad gör tåget?"
Mamman: -"Åker."

Åker? Åker?! Är det allt? Jag blir så ledsen.

När jag får barn så ska jag svara så mycket mer än så. Jag ska berätta att tåget lutar för att kunna svänga smidigare och på så vis hålla högre hastighet i kurvan. Jag ska berätta att man har installerat speciella gummikuddar för att skydda hjulen eftersom det sliter mycket att åka och svänga så fort. Sedan ska jag titta mitt barn i ögonen och säga:

-"Vad mer vill du veta, älskade kärleksbarn?"

Mamma kan googla.

2 comments:

Tom Söderlund said...

Vad fint! Jag fällde nästan en tår när jag läste slutet. Kanske är jag trött och längtar hem. Men det var väldigt rart. Du kommer bli en underbar mor!

Pauspling said...

Puss. Fin kärleksförklaring.