Tom gör mig glad. Glad gör mig tom.
Ja, så är det. Jag har aldrig varit särskilt bra på att hantera detta med glädje. Den oroar mig, ja nästan lamslår mig, eftersom jag väntar på den oundvikliga vändningen - då bra blir dåligt och glad blir ledsen.
Just nu oroar jag mig för att jag är så kär. Jag svävar fortfarande omkring på rosa små moln. Tycker att all tid som jag tillbringar utan Tom är ett fruktansvärt tidsfördriv. Är så otålig att jag vill hoppa ut genom fönstret, springa in till stan, krypa ner i hans famn och bara ligga där. För evigt och evigt.
Svara mig, hur ska jag någonsin kunna få något vettigt gjort igen?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment